Predikan vid biskopsvigning 14 december 2014

Nyhet Publicerad Ändrad

Biskopsvigning för Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Uppsala domkyrka, 3:e söndagen i Advent. Matteus 11:2-11.

Kära Eva,
”Nu är Guds tid. Här i sitt hus sluter Gud in oss i värme och ljus”, med de orden börjar många familjegudstjänster i vår kyrka. Samma ord, ”Nu är Guds tid”, har du också gjort till ditt valspråk inför din biskopsgärning i Härnösands stift.

Nu är Guds tid – så pekar du bort från dig själv och hän mot Gud. Bestämt och kraftfullt. Inte min tid, utan Guds tid.

I det du skriver om ditt valspråk i gudstjänsthäftet ger du oss en hint om att tiden som avses inte är kronos, utan kairos. Inte den utsträckta tiden utan den rätta tiden för något, ögonblicket. Jesus sade ”Tiden, kairos, är inne, Guds rike är nära” (Markus 1:15). Därefter kan vi säga om varje ögonblick: nu är Guds tid. Nu är rätt tid att förkunna evangeliet. Vilket för mina tankar till 2 Timotheosbrevet 4:2, där Timotheos får uppmaningen ”förkunna ordet, träd upp i tid och otid … tålmodigt” (eukaíros akaíros, en fin ordlek även på grekiska). Och visst är det precis vad en biskop ska göra! Som vi snart ska få höra läsas: ”En biskop ska … i allt hon gör styrka Guds folk i kallelsen att tyda tidens tecken och vittna om Guds väldiga gärningar för allt skapat.” Det ska du göra, med varsamhet och aktning gentemot dina medmänniskor. Tillsammans med dem ska du söka Guds viljas väg, så att tro, lära och liv kan bli ett.

Du har lång och bred erfarenhet av kyrkligt liv och arbete i Härnösands stift. Du har haft olika typer av ledningsuppgifter. Det är en bra grund. Men biskopsvalet för också med sig nödvändigheten av ett perspektivskifte. Nu är stiftet inte längre ”de”, vilket det ju tyvärr ibland blir på församlingsnivå. Idag byter du liksom ”vi”. Frågan kan inte längre vara: ”vad har de nu hittat på på stiftet?” Utan frågan är: ”hur kan vi, stiftskansli, domkapitel och stiftsstyrelse tillsammans på bästa sätt ha tillsyn och främja församlingslivet så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen?”

Det är stort att bli biskop och ansvaret kan kännas tungt ibland. Bra då att veta att även en biskop vilar i dopets nåd, varenda dag. Bra också att veta att det finns erfarna medarbetare och förtroendevalda vid din sida, och att det finns ett biskopskollegium som vill ge gemenskap och stöd.

När du med orden ”nu är Guds tid” pekar bort ifrån dig själv och hän mot Gud ställer du dig också väldigt nära honom som är huvudfiguren på tredje advent: Johannes döparen, vägröjaren för Jesus Kristus.

Ett av 1500-talets förnämligaste konstverk, Isenheimaltaret, framställer Johannes döparen ståendes bredvid Jesu kors. En stor, kraftig man med fast blick. Klädd i en rödbrun mantel med fransig kant, fäst med en enorm knut på hans högra sida. I vänstra handen håller Johannes en uppslagen bok. Men det är den högra handen som sticker ut. Uppåtriktad, med ett något överdimensionerat utsträckt pekfinger visar den på den korsfäste Jesus Kristus. Precis ovanför pekfingret står det på latin ”den där (Jesus) måste växa, men jag måste minska.” En människa, kraftfull och ståtlig, den väldiga roparen i öknen, som nu helt går upp i att peka på en illa tilltygad, misshandlad kropp, på Jesus. Tvärtemot de vanliga tingens ordning. Vilken tro: att kunna se segern i det som efter allt att döma är ett nederlag, att kunna se Guds rikes ankomst trots motsatta signaler! Med rätta kan vi beundra Johannes döparen som håller fast vid Kristus även när världen har korsfäst honom. En förebild i den djärva tilliten och tron.

Men det är en helt annan Johannes som vi möter i dagens evangelium. Då sitter han i fängelsets ensamhet och mörker. Tystad. Därför att hans pekfinger hade varit alldeles för träffsäkert i att peka ut människors och samhällets ömma punkter. Hur kan Gud gå med på att den störste av profeterna, som skulle röja vägen för Messias, nu själv röjs ur vägen?

Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får? Nej, den böneraden stämmer inte. Hellre den: Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår, även i mörker och ensamhet, även i olyckan. Men alldeles enkelt är det inte, inte ens för den tuffe Johannes döparen. Där bakom lås och bom framstår den starke, trofaste vägröjaren för första gången som ett strå som vajar för vinden.

De tvivlande frågorna väcks: Har jag satsat rätt? Jesus beter sig ju så annorlunda än jag hade trott. Är han verkligen den som skulle komma? Eller ska vi vänta på någon annan?

Det är våndan som kommer efter många val: har jag satsat rätt eller skulle jag ha väntat på ett bättre tillfälle? Skönt då för en biskop att kunna säga: det är inte jag som valt, de har valt mig …

Bibeln döljer inte människors besvikelse och tvivel på Gud. Då behöver inte heller vi göra det. Men även i tvivlet finns det vägval att göra: att kretsa kring sig själv och den egna förmågan eller oförmågan att tro eller att ställa frågorna utåt, till andra människor och till den det gäller: Är du den … eller ska vi vänta på någon annan? Vi drabbas inte av tvivel, frågor och motgångar för att skiljas från Gud. Kanske för att brottas med Gud, men helst av allt för att komma fram till samma insikt som Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord”(Joh 6: 68).

När Jesus nås av Johannes tvivlande fråga kritiserar han honom inte. Tvärtom, han tror på den tvivlande Johannes. Som han gjorde med den tvivlande Thomas. Jesus tvingar inte tvivlet till tystnad genom förmaning eller motargument. Hans svar är: Berätta! Gå och berätta vad ni hör och ser: blinda ser, lama går och så vidare. Berätta om de tecken på Guds rike som ni ser. Såg alla blinda, gick alla lama, hörde alla döva? Nej. Berättelsen om Guds rike kan alltid motsägas, då som nu.

Väntar vi på entydighet, ja då tar advent aldrig slut för oss. Då blir det varken jul eller påsk eller pingst. Därför ska vi berätta, mitt bland tvetydigheter, om alla tecken på Guds rike som vi ser. Var gång en människa i dopet berörs av nådens Gud, var gång ett kristusmöte uppstår vid Herrens bord eller på gatan med en av de minsta systrar och bröder, var gång människor och folk blir upprättade genom att sanningen hörs och rättvisa skipas.

Gå och berätta, Eva! Låt oss gå och berätta, alla vi som döpts till att vandra Guds rikes vägar! Gemensamt och med Guds hjälp kan vi lyckas med bedriften att visa på den kristna trons stora kraft också för vår tid. Amen.