Kyrkogårdar – lär dig mer

Fattiga och rika begravdes på olika platser

Under medeltiden, i samband med att kristendomen etablerades i Skandinavien, övergick seden att begrava sina avlidna nära bosättningarna till att gravsätta intill kyrkorna. De tidiga kyrkogårdarna var troligtvis mycket enkla i sin utformning, trädlösa och gräsbevuxna.

Liksom kyrkobyggnaden var kyrkogården invigt område, och skulle därför särskiljas från den ovigda marken genom någon form av inhägnad. Välbärgade människor begravdes inne i kyrkan eller strax utanför. Gravplatsen märktes ut med hällar eller kors i sten. Fattiga människors gravplatser markerades med en liten gravkulle och möjligen med ett träkors.

Norra delen av kyrkogården ansågs vara den sämre. Bakom detta låg föreställningen att när domedagen inträffade och människorna skulle återuppstå, då skulle kyrkans murar falla åt norr. De människor som då var begravda där skulle få svårt att ta sig upp ur sina gravar. I norr begravdes oftast brottslingar. Den sämsta platsen var utanför kyrkogårdsmuren, alltså utanför den vigda jorden. Här begravdes de odöpta, de som tagit sitt liv och de som avrättats.

Estetik och trädkransar

Det är först från slutet av 1700-talet som begravningsplatser börjar anläggas efter estetiska ideal med geometrisk planlösning för kvarter, gångsystem och planteringar. Det är nu som trädkransarna kommer till, träd i rad längs kyrkogårdens ytterkant, och även alléer inne på kyrkogården. Träden skulle med sin sundhet och lummighet dämpa den ohälsosamma miljö som kyrkogårdarna ansågs vara.

Kyrkogårdarna delades in i områden där gravplatser kunde köpas, och områden med kostnadsfria gravplatser, så kallade allmänna linjen eller allmänna varvet. Här begravdes människor i den ordning de dog, vilket medförde att makar inte fick ligga bredvid varandra. De anhöriga hade varken gravrätt till eller bestämmanderätt över gravplatserna, men ibland satte de ändå upp en liten gravsten.

Det här gravplatssystemet upphörde först 1964. Allmänna varvets karaktäristiska utseende idag är en tät följd av små gravstenar. För de som köpte graven ingick oftast ett nyttjande av gravplatsen på all framtid men från 1940–1950-talet blev det vanligt att tidsbegränsa nyttjanderätten till 50 år.

Nya ideal växer fram under 1900-talet

Under 1900-talet har vi sett nya ideal för kyrkogårdar växa fram. Den strikta geometrin har luckrats upp, en bättre anpassning till den befintliga miljön görs och många skogskyrkogårdar har anlagts.

Kremation och en ökad rörlighet bland befolkningen har medfört nya typer av gravskick, som minneslundar från slutet av 1950-talet och askgravplatser och askgravlundar under senare tid. Samtidigt ser vi en större efterfrågan på särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund, och en ökad individualisering i gravutsmyckningen.