Debattartikel:
Arbetet för kristen enhet, det som vi kallar ekumenik, har aldrig varit och kan aldrig bli ett självändamål. Det finns många skäl för att arbeta för kristen enhet, inte minst i vår oroliga tid. Samtidigt ska det ekumeniska arbetet pusslas ihop med mycket annat som är viktigt för kyrkor och församlingar, vilket gör att vår gemensamma kallelse till kristen enhet kan tappas bort eller förringas.
En ångest går fram och ofreden rister i livsträdets stam. Då kallar Guds Ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro (Sv Psalm 62:6).
Den kristna kyrkans historia kan beskrivas på många sätt. Ett sätt är splittringens. Konflikt och oförsonlighet har genom århundraden bidragit till nya kyrkobildningar. Jesus tycks ha anat detta sista kvällen tillsammans med lärjungarna. Då ber han för dem: ”Jag ber att de alla skall bli ett […] Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Johannesevangeliet 17:21). Den bönen blev en självklar ledstjärna när den ekumeniska rörelsen växte fram under 1900-talet. Det är en fråga om trohet, ”för att världen skall tro”. Den kristna splittringen står ofta i vägen för människor som vill närma sig en kristen gemenskap.
Det kan bli problematiskt när man i enhetens namn undertrycker mångfalden vilket vi sett exempel på i kyrkans historia. Inte sällan är det så att kyrkosplittring blir den oundvikliga konsekvensen när kravet på enhet drivs för hårt.
Under reformationsåret 2017 finns det särskild anledning att också reflektera över det kristna enhetsarbetet. Det är ingen tvekan om att reformationen på 1500-talet gav upphov till den största kyrkosplittringen i kyrkans historia efter den stora schismen mellan Rom och Konstantinopel, mellan den västliga (katolska) och den östliga (ortodoxa) delen av kristenheten, 1054. Detta är en smärtsam period i kyrkans historia.
Ömsesidig misstro har sedan präglat förhållandet mellan den katolska kyrkan och de reformatoriska kyrkorna fram till våra dagar. Därför är det hoppfullt med den försoningsprocess mellan katoliker och lutheraner som efter flera decennier resulterade i skriften ”Från konflikt till gemenskap”. Denna slutar i fem imperativ som uppmanar katoliker och lutheraner att arbeta för fortsatt närmande i den ömsesidiga förståelsen av varandra. Det första imperativet slår an perspektivet: ”Katoliker och lutheraner bör alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma även om det är lättare att se och erfara skillnaderna.”
Här kan vi med fördel läsa ”Kristna bör alltid börja i enhetens perspektiv”. Imperativen är skrivna specifikt för samtalet mellan katoliker och lutheraner, men kan vara vägledande för allt kristet enhetsarbete.
Den ekumeniska rörelsen i Sverige inspirerades av Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom som bjöd in kyrkliga ledare till det internationella ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Strax efter Söderbloms död bildades Svenska ekumeniska nämnden och för 25 år sedan bildades Sveriges kristna råd som idag samlar 27 medlemskyrkor och två observatörer från samtliga kyrkotraditioner i Sverige. Utifrån ett globalt perspektiv är det unikt med så många kyrkor i ett kristet råd.
Den gemensamma högtidsgudstjänsten i Lunds domkyrka, 31 oktober förra året, med påve Franciskus och ledningen för Lutherska världsförbundet inledde reformationsåret. Att höra påven tala varmt om både Luther och reformationen var stort. Det ekumeniska uppdraget manifesterades också genom att kyrkoledare från hela världen och från många olika kyrkotraditioner deltog i gudstjänsten. Den har gett eko på många håll i världen. Energin från Lund kan få stor betydelse för det framtida ekumeniska arbetet.
Det finns många exempel på vad ekumeniken betyder för vår värld och vårt land. Främst är det en mötesplats för de olika kyrkorna och dess företrädare. Konkret blir enheten tydlig när kyrkorna går samman och talar med en gemensam röst i viktiga samhällsfrågor och i kontakten med myndigheter och civilsamhället. En annan viktig del är samordning av gemensamma projekt, exempelvis fängelsesjälavården och Sjukhuskyrkan.
Arbetet för kristen enhet är inte något som vi kan välja bort, det är en nödvändighet både för världens skull, för kyrkans trovärdighet i världen, men också för kyrkans egen skull. Genom att möta människor från andra kyrkliga traditioner och ta del av deras erfarenheter fördjupas vår egen tro. Därför är det första imperativet så viktigt, att börja i ”enhetens perspektiv och inte i splittringens”.
Tillsammans ber vi att reformationsåret ska leda oss till hopp och fördjupad enhet!
Vid årsmötet för Sveriges kristna råd i Uppsala den 30 maj 2017:
Daniel Alm, föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan.
Anders Arborelius, biskop Stockholms katolska stift.
Dioscoros Benyamin Atas, ärkebiskop Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Torbjörn Freij, pastor Vineyard Norden.
Ieva Graufelde, prost Lettiska evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige.
Göran Hansen, missionsföreståndare Adventistsamfundet.
Stefan Holmström, missionsföreståndare EFS.
Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan.
Eva Kleman, kommendör Frälsningsarmén.
Kjell Larsson, missionsföreståndare, Svenska Alliansmissionen.
Anne-Christine Lindvall, ordf. Hl Anna av Novgorods Ortodoxa förs., Serbisk-ortodoxa kyrkan.
Joakim Lundqvist, pastor Livets Ord.
Jean Mansour, arkimandrit, Grekisk-ortodoxa kyrkan av Antiokia.
Maie Martinson, Estniska Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige.
Bernth-Åke Ottosson, tf missionsdirektor, Evangeliska Frikyrkan.
Cleopas Strongylis, metropolit, Grekisk ortodoxa metropolitdömet i Sverige och Skandinavien.
Lasse Svensson, kyrkoledare Equmeniakyrkan.
f Afewerki Tessfa, biskopsvikarie, Eritreanska ortodoxa Tewahedo kyrkan.
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd.
Sveriges kristna råd representerar 27 medlemskyrkor och två observatörer som fördelar sig inom fyra kyrkofamiljer. Rådet länkar samman medlemskyrkornas eget arbete inom flera olika områden.