Finns du? Bryr du dig? – 1 maj

Min bror och jag hade redan innan semestern gjort flera experiment. Vi ville lista ut om Gud finns eller ej. Vi hade bett böner till Gud om att få spaghetti och köttfärssås till middag, och sedan väntat för att se om vi fick som vi ville.

Vi hade ibland fått bönhörelse, men å andra sidan ibland fisksoppa, vilket kändes som ett motbevis.

Nu är jag vuxnare och kan tänka att Gud kanske inte tyckte att vi uteslutande skulle leva på älsklingsrätten, utan variera dieten (med hjälp av våra kloka föräldrar). Kanske var fisksoppan ett tecken på att Gud ville vidga våra vyer. Förresten borde vi ju ha tackat Gud för att vi tillhörde de barn på jorden som med självklarhet fick mat varje dag, istället för att nonchalant beställa favoritmaten. Men vi var barn, och vi tänkte som barn, trodde som barn och tvivlade som barn.

Men nu! Nu skulle vi äntligen kunna få klara besked. Vi skulle nämligen ut och flyga, hela familjen. Vi skulle dit – till himlen. Vi skulle kunna se med egna ögon.

Och jag ska inte hålla er på halster: Vi såg inte Gud.

Drog vi slutsatsen att Gud inte finns? Minns inte, vet inte. Kommer inte ihåg någon existentiell kris. Men frågorna, och hur vi ställde dem, skulle komma att prägla båda våra liv: Jag blev präst, min bror vetenskapsman. Kanske är just att vi ställde frågorna det viktiga.

Kanske är varje bön en fråga till Gud: Finns du? Bryr du dig? Kanske är varje bön att lyfta en telefonlur, att oroligt lyssna efter att en röst i andra ändan ska svara, lyssna, agera?

Detta är den svåraste frågan jag vet om bön: Varför svarar Gud inte alltid på bön, fast vi ber för något gott, något livsviktigt? Varför kan vi inte lita på att Gud ska rädda oss när vi faktiskt ber om det? Varför sker inte alla mirakel som borde ske?

Under mitt livs svåraste stunder var mina böner verkligen som telefonsamtal. Som telefonsamtal från en förrymd tonårsflicka, närmare bestämt. Jag ringde upp, väntade för att se om någon svarade, hörde rösten, slängde på luren. Jag var för arg på Gud för att prata med honom, men jag ville att han skulle vara där.

Jag vet inte varför Gud inte alltid gör mirakel när vi behöver det, när vi ber av hela hjärtat. Jag önskar att jag visste, men jag vet inte.

Men en sak har livet lärt mig. Gud har inget emot att vi ringer bara för att få svar, bara för att få slänga på luren. Som en luttrad tonårsförälder väntar han på våra ordlösa samtal, hoppas att vi någon gång ska säga ett enda ord.

Så idag, trettiosju år efter den där flygplansturen, är det här de bästa svar jag har: Jag vet inte varför Gud inte alltid gör det vi ber om, men jag har märkt att han alltid svarar i telefon, även när jag inte orkar prata.

Så nog var Gud där ändå, på min flygresa. Kanske såg han inte ut som jag hade väntat mig. Kanske gör han aldrig det. Kanske har livet lärt mig att Gud är större än jag trodde.

Och något har livet definitivt lärt mig: Numera gillar jag fisksoppa.

Charlotte Frycklund
präst, Uppsala