Jag, Kärstin Lampa, står här tillsammans med min far Tyko Lampa.
Mie, Kärstin Lampa, seison tässä, yhessä minun isän, Tyko Lampan, kans.
Jag talar för min far idag. Det gör för ont att berätta om vistelsen på arbetsstugan i Tärendö. Pappa har haft så svårt att prata om den här tiden, att jag hann fylla 50 innan jag fick höra de berättelser ni får höra nu;
Mie puhun minun isän eestä tänäpäivänä. Se voipi niin huonosti ko se selittää olosta työtuala Täränössä. Papala oon ollu niin hankala puhua tästä aijasta ette mie kerkisin täyttää 50 ennen ko mie sain kuula net selitykset, mikkä tet nyt saatta kuula;
”I skolan pratades bara svenska och första året gick jag utan att kunna ett ord svenska. Jag fick gå om första klass för att jag inte lärt mig någonting. Då sa man att den där pojken skulle sättas i hjälpklass i arbetsstugan … Jag vet inte varför jag hade så svårt. Jag stammade så förfärligt att jag inte fick fram ett ljud. Det var nog rädslan som gjorde att jag stammade.
”Koulussa puhuthiin aivan ruottia ja ensimäisen vuen mie kävin enkä saattanu yhthään sannaa ruottia. Mie sain sain käyä ensimäisen luokan uuesti ko mie en ollu oppinu mithään. Sillon sanothiin ette tuon pojan häätyy panna jälpklashiin työtuale. Mie en tiä miksi mulla oli niin hankala. Mie änkytin niin kauheasti, ette en saattanu sanoa sannaakhaan. Se oli varmasti pölkö, mikä teki ette mie änkytin.
Jag har så hemska minnen från arbetsstugan. Det var sex års skolgång med samma föreståndarinna, jag vet inte varför hon hatade barn. Det var mycket örfilar och hon vred i örat, vi kallade det att vrida upp klockan.
Mulla oon niin kauheita muistoja työtualta. Se oli kuuen vuen koulunkäynti saman työtuanfröökinän kans, ja mie en tiä miksi se vihasi kläppiä. Se löi meitä useasti korvale ja väänsi korvasta, met pruukasimma sanoa, ette se vettää kelloa.
Finska pratade vi i smyg på arbetsstugan. Om man talade finska fick man en örfil och gå till sängs fastän klockan bara var fem och man inte hunnit äta middag.
Suomea met puhuima varkhaisin työtuala. Jos puhu suomea meitä lyöthiin korvale ja saima mennä nukkumhaan vaikka kello ei ollu ko viis ja ei ollu keritty syä murkinaakhaan.
Det var två sovsalar med en halv meter mellan sängarna. Vi låg på halmmadrasser som vi stoppade själva. Flickorna bodde på ovanvåningen och pojkarna nere. Flickorna blev mycket bättre behandlade, de fick hjälpa till i köket och städa. Vi pojkar fick hjälpa till med dagliga sysslor som att bära ved och hämta vatten till arbetsstugan. Det fanns ju bastu där på arbetsstugan. Man fick tvätta sig i tre bunkar, en med såpa, en med varmt vatten och den tredje med lite kallare vatten. Det var bara en gång i kvartalet. Hygienen var mycket dålig.
Sielä oli kaks nukkumasalia ja puoli meeteriä sänkyjen välilä. Met nukuima olkimatressitten päälä, jokka met itte täytimä. Tyttäret nukuit päälivuoninkissa ja pojat alla. Tyttäriä kohelthiin paljon paremin, net sait auttaa köökissä ja korjata. Met pojat saima auttaa jokapäiväsitten töitten kans, kantaa puita ja noutaa vettä työtuale. Sielähään oli sauna työtuala. Sitä sai pestä ittensä kolmessa pesomaljassa, yhessä missä oli sooppaa, yhessä missä oli lämmintä vettä, ja kolmanessa missä oli kylmempi vesi. Sauna oli vain kerran kvartaalissa. Hykieeni oli kauhean huono.
Maten på arbetsstugan var förfärlig, kål- och löksoppa. Det var en pojke som spydde i maten, han fick äta maten ändå. Föreståndarinnan tog han i nacken och tryckte hela ansiktet ner i soppan och vi som satt där runt bordet vågade inte säga något.
Ruoka työtuala oli kauhea, kaali- ja löökisoppaa. Yks poika oksensi ruokhaan, se hääty sentähenki syä ruan. Fröökinä otti sitä niskasta ja paino siltä kasuvet sophaan ja met jokka istuima ympäri pöytää emmä tohtinhee sanoa mithään.
Vi väcktes en viss tid och då skulle vi bädda sängarna. Jag hade en kusin som var sängvätare. Föreståndarinnan tog det där pisslakanet och slog runt öronen på honom så att pisset stänkte. Sedan fick han själv gå ut med lakanet till förrådet och hämta ett nytt lakan och bädda.
Meät herätethiin vissilä aikaa ja sillon met hääyimä petata sängyt. Mulla oli nepokka, joka kusi allensa. Fröökinä otti sen kusilakanan ja roivi sitä korvile, ette kusi pirskosi. Sitte se sai itte mennä ulos lakanan kans varasthoon ja noutaa uuen lakanan ja petata sängyn.
Våra egna kläder var paketerade och de fick vi bara sätta på oss när vi skulle fara hem på lov. Efteråt har jag tänkt på varför jag inte frågade min mor hur hon kände när hon följde med mig till bussen. Jag har aldrig kunnat fråga henne.
Meän omat vaatheet olit pantu pakethiin ja net met saima panna pääle vain sillon ko met lähimä kotia luale. Jälkhiinpäin mie olen hunteerannu, ette miksis mie en kysyny mammalta miltä se hänestä tuntu ko se seurasi minua pyssile. Mie en ole koskhaan saattanu kysyä hältä.
Kortbyxorna på arbetsstugan var av presenningstyg och det gick ju inte att nöta hål på dem, de skavde så fruktansvärt i skrevet. Det sved och irriterade men det fanns ju ingen salva så man spottade i näven och smörjde in skavsåret, då trodde föreståndarinnan att man höll på med egna grejer. Pigorna bar ut min säng till hennes rum, där fick jag sova i en hel vecka med henne. Det var en bestraffning att sova hos föreståndarinnan. Men det fina med det var att de andra barnen inte gjorde narr av mig för att jag fick sova där, de var lojala.
Lyhythousut työtuala olit presenninkivaatetta ja niitä ei saattanu kuluttaa reijile, net hieroit niin kauheasti haaroista. Se kirventeli ja poltteli, mutta salvaa ei ollu, niin sitä sylki piihoon ja voiteli rakkoa, ja sillon fröökinä usko, ette sitä teki jotaki semmosta sopimatonta. Piiat kannot minun sängyn ulos sen huohneesheen ja sielä mie sain nukkua kokohnaisen viikon sen kans. Se oli rangastus nukkua fröökinän huohneessa. Mutta se mikä oli hyvä tässä oli ette toiset kläpit ei kiusanhee minua siittä, ette mie hääyin nukkua sielä, net olit lojaalit.
Min mor var en otroligt fin människa, hon stickade vantar till mig och så lade hon med en vetelängd i paketet. Men föreståndarinnan hämtade paketet, öppnade det och gav min vetelängd till prästen och rektorn. De var hennes kompisar och räddningsplanka kan man säga. Så när jag kom hem på lovet frågade morsan om jag fått vetelängden, nej bara vantarna. Nästa gång hon skickade paket så sa hon på telefon att jag skulle hämta paketet själv. Jag fick vetelängden och den gömde vi i vedtraven för vi vågade inte ta in den. Råttorna kände lukten så de åt från den ena änden och vi från den andra.
Minun äiti oli kauhean fiini ihminen, se kuto vanthuita mulle ja laitto nisupyötkyn pakethiin. Mutta fröökinä nouti paketin, aukasi sen ja anto minun nisupyötkyn papile ja rektorille. Net olit sen kaverit ja puolustajat, jos niin sannoo. Ja ko mie tulin kotia luale mamma kysy jos mie olin saanu jästinisun. Ei, vain vanthuut, mie sanoin. Toisela kertaa ko se lähätti paketin se sano mulle telefoonissa, ette noutaa paketin itte. Mie sain jästinisun ja sen met kätkimä halkoatheesheen ko met emmä tohtinhee ottaa sitä sisäle. Hiiret tunsit haijun niin net söit yhestä pääästä ja met toisesta.
Jag har senare varit tillbaka till arbetsstugan, varje gång jag tittar på fönstret där jag sov så är det som att nackhåret reser sig. Tiden på arbetsstugan har påverkat mitt liv. På mitt hem kan jag inte klaga, där fanns mat och kärlek. Men i arbetsstugan var det ett helvete, man fick inte vara barn där. Därför var det viktigt att våra barn fick en fin barndom.”
Mie olen jälkhiinpäin käyny työtuala, ja joka kerta ko mie katton sen huohneen klasia, missä mie nukuin, niin se oon aivanko ette karvat nouseva pysthöön. Aika työtuala oon vaikuttannu minun elähmään. Minun kotia en saata moittia, sielä oli ruokaa ja rakhautta. Mutta työtupa oli täysi helvetti, sielä ei saanu olla lapsi. Sentähen se oli tärkeä, ette meän omat lapset sait hyvän lapsuuen.”
