Och så rider Jesus in igen på sin åsna, till Jerusalem. Precis som varje år, både på första advent och palmsöndagen.
Är det fler än jag som kan storkna på detta eviga inridande? Någon mer predikant där ute som kan känna att den här texten bara maler och maler om och om igen tills man har tröskat igenom vartenda uns av den? Javisst, det är en fantastisk text, men ska det vara nödvändigt att rida in sådär stup i kvarten?
För vi vet ju hur det går. På julen rider han in i våra liv med glädje, kommer som ett litet barn med ljus och hopp. På påsken rider han in under glädje men Hosiannaropen förbyts snart i långfredagens ”korsfäst!”. Han rider först till liv och sedan till död, år ut och år in.
Det kan göra mig så ledsen, detta att han gör det om och om igen. Det känns som vi korsfäster Gud varje år och ändå bara fortsätter han att komma, att födas och att dö. Det är så sorgligt, att han aldrig verkar begripa att det bara kan sluta på ett sätt, att det varje gång slutar med tortyr, omänskligt lidande, svek och förnedring. Eller…
Kanske finns det en poäng i detta eviga inridande som aldrig slutar. För Jesus ger aldrig upp om oss. Han rider inte bara in i våra liv två gånger om året, han gör det ständigt, var eviga dag. När jag är upptagen med vardagens bekymmer, när jag är lycklig eller olycklig, trött eller pigg. Han kommer skumpandes i alla väder, lika envis som åsnan han sitter på.
Han kommer inridande för att dela min glädje och mitt liv, men också för att dela mitt lidande och min sorg. Ständigt påminner han mig om att det var för mig han dog och att han skulle göra det igen och igen och igen. Nåden gäller mig och dig och alla, även när vi inte tror det eller känner det. Likt en envis telefonförsäljare knackar han på hjärtats dörr och låter klappret från hovarna påminna oss om att han är där, att han inte går att stoppa.
Och nej, det slutar inte med död, det slutar med uppståndelse och liv. Lika säkert som Jesus rider mot lidande och död denna palmsöndag, lika säkert är det att han rider mot uppståndelse och liv. Det är tröstande för mig, detta att klappret från hovarna ständigt ljuder genom världen och genom mitt liv. Ibland hör jag död och lidande, ibland hör jag hopp och uppståndelse och båda är lika sant.
Ida Eklund, präst i Höllvikens församling