Uppsala domkyrka den 3 oktober 2017
Ers kungliga höghet, ers eminens, statsråd, landshövding, ärade övriga gäster, biskopar, ledamöter och medarbetare i kyrkomötet. Kära vänner, varmt välkomna till 2017 års kyrkomöte!
”Jorden är Herrens med allt den rymmer,
världen och alla som bor i den.
Det är han som har lagt
dess grund i havet
och fäst den över
de strömmande vattnen.”
Den vackra psalmen i Psaltaren bekräftar den helhet som allt liv och all materia på Jorden är delar av. Planetens mikrokosmos in i cellens och sandkornets innersta. Världen som ett hem för alla oss som bebor den. Alla hör vi samman – och generöst får vi alla vara delaktiga i Guds skapelse.
Så finns det något större, menar vi som är kristna. Det finns delaktighet och dimensioner, som sträcker sig bortom det fattbara, över tid och rum, ut i världsrymden, in i våra jag. Vi tror på en skapande Gud som är allas Gud. Jesus visar oss vägen, och i kyrkan får vi dela gemenskapen – dela liv och dela tro.
Varje människa är skapad till Guds avbild. Varje människa är älskad av Gud. ”Gör inte skillnad på människor”, skriver Jakob i bibelns Jakobsbrev.
Ja, tron och bibelns bärande bjälklag för oss samman i kristenhet, i världsvid kyrka, i Svenska kyrkan och i kyrkomötet. I centrum för allt står Gud och varje enskild människa – och respekten för alla människors lika värde.
2017 skriver vi kyrkohistoria. Året, som hade kunnat bli en åminnelse av kyrkosplittring, är ett försoningens år när Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan i fem tydliga imperativ lovar varandra att än starkare, än mer harmoniskt, arbeta tillsammans, i medmänsklighetens tjänst: ”Att alltid börja i enhetens perspektiv och inte i splittringens, för att stärka det gemensamma.”
Här hos oss i dag manifesteras samhörigheten genom vår gäst och talare kardinal Anders Arborelius. Vi är så hedrade och glada över din närvaro.
Som alltid har Karlfeldt några rätta ord. Strofer ur Luthers hammare blir – faktiskt – än större än Karlfeldt kunde ana när dikten skrevs för hundra år sedan. Karlfeldts ord om två världars möte får nu en helt ny betydelse, i försoningens ljus.
Blunda och tänk på det historiska mötet mellan Lutherska världsförbundets president och den katolske påven i katedralen i Lund, där också vår egen ärkebiskop medverkade, tänk på försoningen:
Så stilla faller blad på blad,
och vinden andas matt,
och dimman sluter Luthers stad
i gråa armars natt.
Då är det som skälvde kyrkans mur,
det hamrar på dess port.
Vaknen upp, ty nu slår tidens ur
ett timslag sällsamt stort!
Du vandrare, stå still och hör
dess fasta hammarklämt.
En värld som föds, en värld som dör
just här ha möte stämt.
I förra veckan skedde, om än med andra mått mätt, något unikt. Vid den stora samlande skogsexkursionen som Föreningen Skogen i 114 år har genomfört, var Prästlönetillgångarna, alla tretton tillsammans, för första gången markvärd och medarrangör. 150 hängivna människor från politik, miljörörelse, myndigheter, familjeskogsbruk och bolag lyssnade till biskop Åke Bonnier, vid tusenårsaltaret i Husaby: ”Gud är skaparen och allt hör samman. När vi läser skapelseberättelserna i Bibeln är inte det viktiga hur det gått till utan att allt andas helighet – att skogen, med alla träd, med marken, med sjöarna, med stigarna, med stackarna,
ja med allt, ger uttryck för skaparens omsorg. I begynnelsen – men också nu och sedan.… Allt hör samman – teologi och klimat, teologi och ekologi, teologi och ekonomi.”
Ja, även miljöansvar och kyrkomöte, kan vi tillägga. Enligt kyrkomötets egen önskan tar vi år viktiga steg att miljödiplomera vårt eget arbete.
Årets kyrkomöte ska behandla brännande framtidsfrågor för Svenska kyrkan. Den hetaste är nog förslaget till förnyad kyrkohandbok. Här handlar det om kyrkans tilltal. Hur vill vi att Svenska kyrkan ska tala till – och med – människorna som vill fira gudstjänst? Vilka ord och vilka toner kan bära? Vilka alternativ vill vi erbjuda?
Kyrkomötets gudstjänstutskott har redan inlett sitt beredande arbete, och vid mötets andra session, den med debatt och beslut i plenum, har vi garderat oss med en extra dag. Vi i presidiet är övertygade om att kyrkomötet med värdighet ska föra kyrkohandboken till beslut.
Frågor av annan art väcker presidiet självt i skrivelsen om kyrkomötets arbetsformer. Inspirerade av en omvärld i förändring och av en gediget utredande kommitté, föreslår vi att vart annat år ska kyrkomötet arbeta tematiskt – för djuplodande kunskap och vidgade vyer, till
gagn för kyrkans kommande viktiga vägval. Även här ser vi fram emot både debatt och beslut.
Här i Uppsala domkyrka, där kyrkomötet nu öppnas, har människor mötts i snart 600 år. Tio, kanske tolv generationer, före oss har brottats med livets stora frågor, förenats i sång, bön, tillit, tvivel, tillförsikt och tro. Om vi lyssnar, kan vi ana deras längtan och röster. Säkert flera generationer kämpade med själva katedralsbygget. Kyrkan berättar om mer än den kristna församlingen. Den bär berättelsen om människors liv, i olika tider, om drömmar och ideal.
Så är det med våra tusentals kyrkobyggnader i socknar och stadsdelar. De är ett kulturarv som vi, som lever nu, alla behöver möta. Ja, också nyanlända som tillhör en annan kristenhet eller annan tro, har glädje av att stiga in i kyrkorummen, erfara andakten i arkitektur och konst och bli inbjudna att genom kyrkan få delaktighet i bygdens långa historia. Att förstå det nya hemlandets rottrådar, ger hjälp att navigera nu och framöver.
När nazister med sina förnedrande budskap marscherar på gator i olika stift, blir det ett rop som väcker oss och samlar oss till ett. Svenska kyrkans starka tradition att vara folkkyrka, på plats i hela samhället, får aldrig brytas. Svenska kyrkan behövs – för alla som bor och lever i vårt land. För människovärdets försvar.
För respekten för varje människas unika värde. För både integritet och integration. För unga människors väg framåt.
Svenska kyrkan behövs också i det världsvida samarbetet.
Kyrkomötet inleder nu sitt fjärde och sista år på innevarande mandatperiod. Vi ska fullfölja vårt beting – med största seriositet, med att skilja på sak och person och med glimten i ögat.
Med kyrkovalet i ryggen och det stora positiva valdeltagandet, 1 miljon människor, vet vi att Svenska kyrkan betyder mycket för många, många. Det ger oss kurage och framtidstro.
2017 års kyrkomöte är öppnat.
Karin Perers
Kyrkomötets ordförande