Apg 2:1-11
Vi firar pingst! Och vi gör det i en orolig värld. Terror och bränder, fortsatt våld och svält som driver människor på flykt. Desto ivrigare lyssnar vi efter den Heliga Andens röst. Desto mera noga är vi med att glädjas i hoppet, vara uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen (Rom 12:12).
Om vi ska berätta om pingstens häftiga under kan det vara en poäng att bläddra tillbaka från Lukas berättelse i Apostlagärningarna till Bibelns första sidor. Pingsten i Jerusalem hör ihop med anti-pingstberättelsen i Babel som finns i Första Moseboken. Båda berättelser handlar om att förstå och inte förstå varandra.
Berättelsen i Babel börjar med att människorna kommer överens om att bygga ett torn, och inte vilket som helst. De har bokstavligen himlastormande planer. Snacka om ”fri att förändra”: här ska förändras så det dånar om det. Kunskap och tekniskt kunnande ska förändra landskapet: ”Make humans great again!” Vi behöver ingen Gud, för vi är Gud! Vår makt räcker ända till himlen och sopar bort alla drömmar om Gud, Ande och evigt liv. I den bemärkelsen pågår Babels tornbygge alltjämt!
Med humor skildrar Första Moseboken hur Gud, som målas med mycket mänskliga drag, reagerar. Gud säger: alltså, nu får vi väl ändå böja oss djupt ner och kolla vad de kära små dvärgarna därnere har fått för sig.
Gud förstör inte människornas verk. Ingen storm slungar tegelstenarna åt alla håll, ingen eld bränner bort de missriktade ambitionerna. Det blir inga stora materiella skador. Ändå leder Guds blick till katastrof för människorna: det gemensamma språket går förlorat. Fullständig förvirring utbryter, kommunikationen kollapsar. Språkförbistring precis överallt.
Det som skulle bli den ultimata demonstrationen av mänsklig makt slutar i oförmåga att samverka även om enkla saker, därför att människor inte kan kommunicera med varandra längre. Det påbörjade tornbygget står kvar, men kommunikationens internet har brutit samman. Inget Snapchat, Instagram, What’s app, Twitter, Facebook. Alla ensamma, var och en sin egen nästa. Konkurrens istället för ömsesidig uppmuntran, nätverkande, samspel och gemensamt arbete. Babel leder till att folk babblar förbi varandra.
I pingstberättelsens Jerusalem sker motsatsen. Där finns vind, eld och ande. Där svetsas människor samman. Språkbarriärerna försvinner. Plötsligt blir det samförstånd mellan människor som inte talar samma språk. Det behövs inget översättande, inget letande efter ett gemensamt andra eller tredje språk som det går att hanka sig fram på. Utan var och en kan uttrycka sig på sitt sätt och ändå bli förstådd av människor som har ett helt annat modersmål, ett annat kroppsspråk och andra kulturella referensramar.
Även då blir det förvåning och förvirring, fast på ett positivt sätt: Hur är detta möjligt? Vi vet ju något om bakgrunden; den var egentligen inte så lovande alls. De där människorna som satt samlade i det där huset denna speciella pingstmorgon var ju mer som en kyrka i kris än som en modig kyrka. Mer som en ängslig minoritet än som en kyrka med friskt gudsförtroende och därmed också ett sunt självförtroende. De var inte som ni när ni i förrgår kväll fyllde det här tältet med ett beslutsamt ”Vi är kyrkan!”
De hade varit med om avhopp och svekdebatt. De hade brottats med övergivenhet och politiska utmaningar. De hade ställt sig frågan: är det här med Jesus verkligen värt det? Och undrat: hur kommer det sig att det bland våra egna finns de som misstror de goda initiativen, misstänkliggör gediget arbete och bara vill hitta det lilla hårstrået i soppan?
Besserwissrar och felfinnare fanns nämligen också denna pingstmorgon, trots eld och helig ande. (Och ibland finns vi kanske i den gruppen!) Lukas tacklar det med lite humor när han låter dem bortförklara pingstundret med orden: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.” Och visst hittar finn-fem-fel-folket gott om material när pingstens kyrka rör på sig: De har druckit sig fulla; det här med många språk och internationellt engagemang är det inte politik snarare än Jesus? Den här viljan till gränsöverskridande är det inte platt ”multikulti” istället för det kristna evangeliet? Den här långa listan med alla möjliga främlingar, parther, meder, elamiter, Frygien, Pamfylien – är det inte gullande med minoriteter istället for att lyssna på folket? Och hela det här firandet av Anden är det inte effektsökeri och show som skyler över allvaret i kris och kritik?
Men pingsten är allt annat än verklighetsflykt. Pingsten är vind, eld och ande mitt i en brokig och bråkig verklighet.
Pingsten är inte enspråkighet och enfald. Pingsten är mångspråkighet och mångfald. Som på Världens fest, som i de flesta av våra församlingar där mångfalden syns och hörs i språkcaféer och gudstjänster.
Pingsten är inte födelsedag för en kyrka som är avskilt från världens öden och affärer. Pingsten är kyrkans födelse in i världen, sänd av honom som säger de vacker-läskiga orden: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21). Vi kan aldrig glömma att det är en sändning som kom till stånd därför att Gud så älskade världen att den skulle räddas genom Jesus Kristus (Joh 3:16-17).
Vad är pingst? Pingst är glädje och allvar i en förening som trotsar det som vill riva isär och så splittring. Vi ser de farliga tendenserna till polarisering, populism, protektionism och post-sanning och vi är fria att förändra. Även när det innebär kamp, men inte med våld utan med ordets, andens och bönens kraft. Pingsten är djärva drömmar om en värld där barriärer övervinns och rättvis fred byggs – i Jerusalem och runt om i världen. Det är djärva drömmar om människor som oavsett modersmål kan arbeta tillsammans för barnens bästa och för våra barnbarns barnbarns bästa. Det är djärva drömmar om att mänskligheten, alla små-trumpna tornbyggande och babblande dvärgar till trots, ska värna skapelsen och den planet som är vårt hem.
Pingstmorgonens människor hade gått genom krisens skärseld. Det var allvar. De visste om korset, om att deras hopp hade korsfästs. De visste om en förseglad grav – men också om en bortrullad sten! Som vi. De hade kastats mellan tillit och tvivel, mellan tårar och jubel. De hade upplevt just detta: ”Jag bor i en värld som är det värsta helvetet av alla helveten och jag bor i en värld som är paradisplaneten av planeter och det är samma värld, exakt samma värld och det är världen den heter”.
De hade varit med om lidande, om passionshistorien, och nu hade de tänts av en passion, en lidelse som ger dem kraft att stå upp för Guds löften, för Jesus Kristus och hans kyrka. Som de, kan också vi vara vissa om att världens lidande, den kosmiska passionshistorien, har bokstavligen genomkorsats av en ännu större passion, Guds lidelsefulla kärlek för sin skapelse. Och sången om den oändliga och oändligt förvånande nåden, amazing grace, den kan inte tystna.
Den heliga Andens verk är det att du och jag, vi tillsammans har dragits in i detta kärleksprojekt, in en global rörelse av vilken Svenska kyrkan är en del.
Vi är många! Glöm inte det när det känns ensamt! Vi är unga och äldre, vi är födda i många länder, vi talar många språk. Alla har vi under denna fest hört talas om Guds pågående verk i denna värld. Vi behöver varandra. Låt oss vara kyrka med stolthet och mod. Den Heliga Andens verk fortsätter i världen, i glädje och allvar, i kamp och fest, och visst är vi med?