Foto: Magnus Aronson/Ikon

En mänsklighet under samma himmel

Ärkebiskopen har ordet

Det gångna året går till historien som Coronaåret. Viruset gjorde det hur tydligt som helst att vi är en enda mänsk­lighet under samma himmel. Ofta har vi klagat över indi­vidualism och förlust av det gemensamma. Och så händer det paradoxala: Ett virus skapar en allt genomträngande gemensam verklighet – samtidigt som smittorisken isole­rar oss från varandra. Aldrig har vi upplevt att vår indivi­duella hälsa är så beroende av den globala hälsan.

Snabba och genomgripande omställningar blev nöd­vändiga och genomfördes. Kanske ett välbehövligt genrep inför de omställningar som klimatkrisen kommer att kräva?

I vår kyrka har diakoni och digitalisering hamnat sär­skilt i fokus. Människor har fått hjälp med grundläg­gande behov. Gudstjänstlivet har digitaliserats. Själavår­den har ökat markant, inte minst genom efterfrågan på Jourhavande präst.

Genom pandemin har det blivit än tydligare att vi befinner oss i ett massivt teknikskifte. Det kan jämföras med den revolution som boktryckarkonstens genomslag för 500 år sedan innebar. Digitaliseringen håller på att förändra samhället. Arbetsmarknaden kommer att påverkas, liksom vår syn på arbete, integritet och vad som egentligen utgör det mänskliga. Nya former av sårbarhet uppstår. Alla konsekvenser kommer inte på en gång. Somligt kommer smygande, annat språngvis. Vaksam teologisk analys och noggrann etisk reflektion behövs.

Samtidigt går nuvarande teknikutveckling lika lite att stoppa som boktryckarkonsten då. Även om den virtuella verkligheten aldrig kan ersätta den verkliga, är förde­larna med en fungerande digital infrastruktur tveklöst tydliga.

Varje ny teknologi har villkor och konsekvenser. För närvarande är det tre digitaliseringsnötter som vi för vår kyrkas skull behöver knäcka: initialt dyra investeringar, kraven på säkerhet och kraven på jämlikhet.

Den första nöten, investeringarna, innebär att om inte tillräckligt många är med blir det en förlustaffär för alla; om tillräck­ligt många är med blir det en vinstaffär för alla.

Den andra nöten, säkerheten, innebär att många små system som kommunicerar med varandra och länkas till ett stort system innebär en större säkerhetsrisk än ett gemensamt system, eftersom varje kopplingsställe utgör en svag punkt.

Den tredje nöten, jämlikheten, innebär att om inte alla får ta del av fördelarna med det pågående teknikskif­tet får vi en ökande klyfta där somliga blir ”left behind”, akterseglade. Det är inte hållbart i längden. Inte för intet talar de globala hållbarhetsmålen om ”leaving no one behind”. Teknikskiftet i vår kyrka behöver vara inklude­rande, inte exkluderande.

Det finns ingen anledning att romantisera utmaning­arna vi står inför, men vi vet och ser många gånger att ”i svagheten blir kraften störst” (2 Kor 12:9). Och Gud har inte har gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens (2 Tim 1:7). Utmanade är vi, men aldrig utan hopp!

Antje Jackelén

Ärkebiskop och ordförande i kyrkostyrelsen