Det finns en fråga som jag hör oftare nu än förr. Frågan: Var får vi hopp ifrån?
En sårbar värld
Trots lite svängningar hit och dit har de senaste decennierna varit en ganska stabil tid i vår del av världen. Mycket har gått sin gilla gång. Och det har gått framåt i de flesta hänseenden. Men nu märks en oro över att denna relativa stabilitet håller på att övergå i en period med större sårbarhet och omvälvningar. Klimatet, dödliga virus och resistenta bakterier, terrordåd, migration, nationalism, digitalisering, destabilisering i Europa – det är några av signalorden som har en klang av hot snarare än hopp.
Mänskligheten har löst komplexa problem tidigare. Varje kris rymmer möjligheter. Vi vet att rädsla inte är den bästa rådgivare när det gäller att mästra svåra situationer. Ett realistiskt hopp ger bättre förutsättningar för framtidsdugliga beslut. Det skyddar från handlingsförlamning, frigör kraften och viljan att agera och upprätthåller erfarenheten av mening. Hoppet är människans bärande grund.
Hur odlar man hopp?
Men hur odlar man ett sådant hopp? Hur får tumörforskaren uppleva att livet handlar om mer än molekyler och jagandet efter större forskningsanslag? Hur behåller kvinnan i bolagsstyrelsen sina långsiktiga värderingar när det är kvartalsrapporter som räknas? Hur får affärsmannen med diamantkort hos SAS sin inre kompass justerad, så att livet inte bara handlar om procentenheter och stapeldiagram?
En provokativ twittrare skrev så här: ”I Paris finansvärld drar man lott om vem som ska träffa svenska affärslejon. ’Ingen vill eftersom de bara kan prata pengar, möjligen golf. Ingen har läst romaner, ingen har sett konst, ingen har någon religion.’”[1] Vi saknar en grogrund för starkt hopp och modig handlingskraft om vi inte värnar om de platser och de tider då vi kan se längre än till molekyler och pengar. Om vi inte skyddar och vårdar de platser där vår inre kompass blir justerad.
Tillsammans trotsar vi ondskan
För att vårda och odla hopp behöver vi hålla de platser och de tider heliga som låter oss uppleva helhet och helande. Platser där vår horisont vidgas och tyngderna lättar. Och tider då vi kan ta tag i livets svåraste frågor utan att det svåra krossar oss.
Det finns platser i tid och rum där vi kan stå ut med avgrunden därför att vi möter död och liv gemensamt, i en rit vi deltar i tillsammans – som just nu! Vi kan stå ut, ja till och med känna glädje, därför att vi gör det tillsammans med generationer som har gått före oss – och i vår föreställning även med ännu ofödda generationer. Och därför att vi i natt gör det med miljoner andra över hela världen.
Vår längtan efter mening
Att denna natt ropa ut livets seger över döden – det är inte banalt eller barockt. Det är ett av de ädlaste uttrycken för att vara människa: att bejaka vår längtan efter mening, att bekräfta att vi är människor inte bara genom vårt förstånd, utan med hela vår kropp, och att med all vår styrka vilja trotsa dödens makter och ondskans grepp.
Att denna natt ropa ut livets seger över döden är också att bejaka vår bräcklighet, vår ändlighet, vår dödlighet. Det som sades till oss på Askonsdagen: kom ihåg att du är kommen av jord och jord ska du åter bli, även det bär vi med oss fram till Jesus öppna grav. Att vilja höra om Jesu uppståndelse är också att inse att, om jag är en människa som endast har mig själv att lita till, då är jag en mycket fattig och ängslig människa.
Allt detta en illusion?
Bara för den som väljer att stå oberörd.
Den öppna graven rymmer de erfarenheter av övergivenhet som vi bär med oss. Likaså den nakna vånda som vi upplever i livets svåraste valsituationer. Och vår längtan efter rening och resning. Samt vår önskan att komma till ro hos någon annan, när allt bara snurrar kring det egna jaget.
För mig – och jag hoppas för er också – finns något befriande över att vi här och nu vågar ta existensens största frågor på allvar. Att vi uttrycker dem gemensamt. Att vi tillsammans utmanar de ångestskapande och destruktiva krafter genom påsknattens rop: Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden!
Vi rör vid livets centrum
Här är platsen i rum och tid där vi rör vid livets centrum – den skapande, den befriande, den livgivande kraften, som vi också känner som Gud treenig, Fader, Son och Helig Ande. Det finns några bland oss här i natt som sedan i höstas särskilt har samtalat om kyrkan, livet och tron. Ni har gått på upptäcktsfärd i trons värld och inte blivit besvikna. Två av er ska döpas och fem ska konfirmeras, nu i påsknatten. Vandringen genom död till liv blir nu för alltid ett mönster som präglar era liv.
Vi är indragna i påskens drama. Det handlar om något mycket större än att natt blir dag. För att natt blir dag är trots allt ganska vardagligt – det har hänt varenda morgon längre än någon kan minnas. Påskens drama är inte heller något trolleri. Mörkret försvinner inte som genom ett trollslag. Det kommer fortfarande att vara mörkt ute när vi så småningom lämnar kyrkan med sång på läpparna. Påskens drama sätter inte naturen ur spel, men det förvandlar naturen. Matteus berättar att på Långfredagen, mellan den sjätte och nionde timmen, blev dagen som natt. Och vid påsknattens slut händer det motsatta: ängeln lyser som blixten, med kläder vita som snö.
Påskundret får natten att lysa
Påskens under tar inte bort vår natts mörker, men det får natten att lysa, det får själva mörkret att skina.
Man kan knappast säga det vackrare än en gammal sång till påskljuset gör:
Detta är den natt då ingen längre fruktar mörkret, då natten lyser som dagen och mörkret är som ljuset – den natt då rättfärdighetens sol går upp med läkedom under sina vingar. O saliga natt som bär bud om att Kristus har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset!
Kvinnorna vid graven fick bråttom. Fyllda av bävan och glädje sprang de iväg med orden: ”Han har uppstått från de döda, och nu går han före er …”
Gå före oss, ut i världen
Kristus, du som gick före oss längst in i ångesten,[2] nu går du också före oss ut i världen. Gå före forskaren som har mist det andliga språket mellan molekyler och pengar. Gå före styrelseledamoten vars inre kompass svajar. Gå före affärsmannen som fransmännen kastar lott om för att slippa träffa. Gå före politikern vars uppmärksamhet uppslukas av kortsiktiga mål och opinionssiffror. Gå före studenten som pendlar mellan tentamensångest och drömmar om den stora framgången. Gå före oss alla, som är och förblir eviga studenter när det gäller livets djupa hemligheter.
Låt oss få se dig, i brödet och vinet vi delar, i medmänniskan vi möter och en gång när vårt jordeliv är slut. Amen.
Fotnoter:
[1] Nod. Forum for tro, kultur och samhälle, nr 4 2011, sid 4.
[2] Sv ps 74, text O. Hartman 1968.
