Välkommen att fira gudstjänst i Umeå stads kyrka. Denna söndag kommer gudstjänsten från Umeå stads kyrka. Predikan av Joel Hultdin och musik av Jonas Östlund, Malin Björkman Hietala och sångare från kyrkans ungdomskör.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 9001223, Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3
Välkomna till gudstjänst i Umeå stads kyrka på Palmsöndagen. Temat är Vägen till korset.
Dagens evangelium är hämtad från Markusevangeliet kapitel 11, vers 1-11
När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.”
De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den.
Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: 'Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn.' Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!”
Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.
Allt har sin tid.
Det finns en tid för allt som sker under himlen.
En tid för födelse, en tid för död.
En tid att plantera, en tid att rycka upp.
En tid att dräpa, en tid att läka.
En tid att riva ner, en tid att bygga upp.
En tid att gråta, en tid att le.
En tid att sörja, en tid att dansa.
Allt har sin tid.
Det finns en tid för allt som sker under himlen.
Det är ord hämtade ur Predikaren. Dom liksom dansade i bakhuvudet på mig när jag läste den här texten, när jag förberedde vad jag skulle säga. Det finns en tid för allt som sker under himlen.
Jesus väg till där vi nu befinner oss - utanför Jerusalems portar, sittandes på en åsna - har i mångt och mycket berättats i fragment i evangelierna. Nedslag i tiden. Ögonblicksbilder. Vägen har gått genom städer och byar. Över sjöar och berg. Den har kantats av medgångar och motgångar.
Han har hittat tro där han minst anade den, och saknat tro där han förväntade sig den. Han har mött en uppsjö olika människor och fått dela livsberättelser av alla de slag. Någon har frågat hur man får evigt liv. En annan har frågat varför han inte tvättar händerna före maten. Någon har oroat sig för middagsplanerna medan en annan har nöjt sig med smulorna från hans bord.
Han har mött sorg, och han har vänt den till sinnesro.
Han har mött förtvivlan, som han vänt till framtidstro.
Han har mött mörker, som han har lyst upp med sitt eget ljus.
Och nu här, utanför Jerusalem, på en åsna. Ett ögonblick så gott som något.
Allt har sin tid, och tiden rinner ut för Jesus. Men han har en liten bit kvar. Några räknade steg, ett par dagar.
Vägen framåt kantas av mantlar, palmblad, jubelsång och död.
Jesus, han som vet allt, visste säkert att det helt nära ska komma en tid då välkomsthyllningarna ska bytas mot blodtörstiga rop. Att folkhopen han nu har framför sig ska vändas mot honom. Att inte ens hans närmaste vänner kommer våga stå upp för honom.
Men häri ligger den här textens storhet tycker jag. Att Jesus - på den kulle han befinner sig, med utsikt över Jerusalem, framtiden, sveken och döden - ser på människorna omkring sig med värme. Han behandlar inte Petrus sämre för att han vet vad som ska hända, eller Judas för den delen. Han skickar inga ironiska gliringar mot folkhopen som han vet ska vända kappan efter vinden.
Näe, Jesus ser på oss människor med värme, oss alla som inte alltid orkar eller vågar eller fattar. Med samma värme, oavsett om det är däruppe från åsnans rygg eller däruppe ifrån korset.
Han ler med oss när vi jublar, men han vet också att vi, precis som Petrus, inte alltid orkar eller vill eller kan stå upp för honom. Och därför erbjuder han alltid vägar tillbaka. En öppen famn.
Det är skönt att det liksom inte är upp till oss. För vi människor far och flänger fram och tillbaka. Hurrar och hejar ena stunden. Peppar och kramas och är vänner. Så vänder det och vi rackar ner, förnekar, vänder oss bort.
Men ljuset i världen beror inte på oss. Om Gud finns eller inte beror inte på oss. Om lovsången ljuder eller inte beror inte på oss.
”Jag säger er att om folket tiger ska stenarna ropa”, säger Jesus i Lukasevangeliets parallelltext. Det finns en slags grundton i världen – en lovsångston som ljuder oavsett. Och ljuset lyser även om vi blundar.
Nu går vi in mot stilla veckan, och en sak vill jag att vi ska ta med oss: när Jesus sätter sig på åsnan för att rida in mot påskens lidanden rider han också in mot oss.
Ja, varje dag, varje stund, kommer Gud oss till mötes. Och Gud väntar att vi ska svara - som folkhopen - med vårt Hosianna – Rädda mig!
/Joel Hultdin