När sorg och saknad gör sig påminda
Hösten bär med sig vemod. Växtligheten bromsar in. Det blir mörkare. Det fryser till. Vintertid, både för klockan för naturen. Sommarens lättsamma utrymme för sköna lediga dagar har bytts till höstens inrutade vardag.
Så kommer allhelgonahelgen med sin påminnelse om livets begränsning. Påminnelsen om att vi ska dö, och minnena av de som levt före oss. Det är en dualitet som rymmer både sorgen och de goda minnena. I kyrkogårdens ljus finns den dualiteten. Vi tänder ljus och minns de som inte längre finns bland oss, samtidigt som ljusen påminner oss om Jesus som är livets ljus. I ljusen ryms sorgen och saknaden parallellt med hoppet om det eviga livet.
Jag tänker att det hänger ihop med att allhelgonahelgen kommer på hösten. I årstidsväxlingen så är hösten den tid då växtligheten står stilla, och naturen är som död under vintern. Vi vet ju att det blir vår när vintern tar slut och då börjar det spira och växa igen. Livet återvänder och under sommaren så kommer det att blomma och växa så att det knakar igen. I årstidernas växling finns ett livsmönster som får påminna oss om det eviga livet. När våren kommer så börjar det döda leva och växa igen, för att slå ut i full blom under sommaren.
I tron på Jesus så får vi komma ihåg att hur mörkt det än kan kännas i allahelgonatid så kommer det en ny vår. I alla de ljus vi tänder så ryms också hoppet att den våren också finns för en människa, där vi får slå ut i blom i det eviga livet. Det är en trygghet och ett hopp när det känns mörkt och kallt. När sorg och saknad gör sig påminda. Guds ljus och värme räcker för oss, ända in i evigheten, och ljusen vi tänder är en påminnelse om det.
/ Fredrik Juul, kyrkoherde i Svenska kyrkan i Umeå