Dagens gudstjänst kommer från Ålidhemskyrkan. Pingsten är kyrkans tredje stora helg vid sidan av jul och påsk. Den är den heliga Andens högtid. Anden är Guds osynliga närvaro bland oss människor. Predikan av Susanne Dahl, textläsning och sång av Emma Örnberg och musik av Gustaf Lundell.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 9001223, Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3
Välkomna till gudstjänst i Ålidhemskyrkan. I dag är det Pingstdagen och temat är Den heliga Anden.
Dagens evangelium är hämtad från Johannesevangeliet 7:37-39
Vi får lyssna till psalm 197 Den blida vår är inne, Bengt Johanssons Där vattnet rinner fram och musikstycket Brusa högre lilla å av Björn J:son Lindh och en improvisation av detsamma.
Vi har väntat så länge nu. En tveksam vår. En kyla som inte ville släppa taget.
Vi har väntat så länge nu, för den här våren har varit annorlunda. Och vi gör vårt bästa för att hålla avstånd och hålla ut. Avstå och stå ut. Vi väntar och hoppas på goda nyheter, kanske på besked om att det vanliga livet kommer att återvända. Att vi åtminstone ska få en sommar vi känner igen. Och vi kan inte annat än vänta.
Så kommer värmen ändå och allting händer i ett nu. Knopparna som brister, det skira gröna, blommorna som slår ut. Det finns inga restriktioner för grönskan.
Det är den tiden nu. En rusighet och glöd. Vårhimmel och sommaraning. Så intar vi balkonger, uteplatser och parker. Tänder grillarna och allt är för en stund som det ska. Vi väcks alldeles för tidigt av ljuset och det är välkommet och så efterlängtat. Och allt det vintertrötta, bleka vänder sitt ansikte mot solen. Så värms vi upp. Ända in i ben och märg. Det är den tiden nu.
Det finns liv som inte går att hindra. Det finns små löften skrivna på björkarnas nyutslagna löv. Och barnen som tar sats inför sommarlov och alla de glassar som måste ätas. Och i oss sjunger det ”den blomstertid nu kommer” fastän vi tvekar och stakar oss på orden. Jo, den kommer ändå.
Pingsttid – och den text vi lyssnat till idag har sitt sammanhang mitt i den judiska lövhyddohögtiden. En högtid som firas som påminnelse om israeliternas långa vandring ur fångenskapen i Egypten och hur Gud gav människorna det som de behövde mitt i ökentiderna. Brödet från himlen. Vatten som en källa ur klippan. Det är en högtid som infaller mitt i skördetiden. Så det handlar också om att fira jordens grönska, att jorden ger frukt och liv igen. I texten har Jesus begett sig till Jerusalem och ställt sig i synagogan för att undervisa.
På högtidens sista dag reser han sig upp och ropar: - Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hens inre skall flyta strömmar av levande vatten.
Vem är han som tror sig veta så mycket om livet, om vad det är att vara människa, om vem Gud är?
Vad vet han om min törst?
Vad är det för vatten han ger?
Musik
Kom, alla ni som törstar! Här finns vatten. Här finns liv.
Kom – är ett av de vackraste orden. Kom - som en inbjudan. Kom- sätt dig här hos mig. Kom - någon som sett, sett den där tvekan – att jag vill men kanske är osäker på om jag får.
Att jag törstar men kanske inte ens vet vad det är som fattas mig. Bara denna längtan, bara denna oro.
Kom, en utsträckt hand. En viskning. Ett rop.
Kom, här finns liv du får ta emot.
Kom det är inte försent.
Jesus talar om vattnet som blir till en källa inom oss. Det handlar om anden som kommer. Om att Gud själv har ett fäste i oss människor.
Att det är här, i oss som gud händer och verkar. Att det är här, mellan oss, som gud händer och verkar. I hur vi ser på varandra. I det vi gör för varandra. I hur vi tar emot varandra. Det finns ett vatten som stillar törst. Också när jag själv bara är torka och brist.
Gud, du är både törsten och vattnet. Min längtan är din längtan efter mig och mitt hjärta är oroligt tills det funnit ro i dig.
Ge mig av ditt vatten, låt mig bada i ditt flöde. Andas i mig, var mitt ankare, mitt fäste i all osäkerhet. Var min vän och tröstare när allting redan är sagt och gjort. Var ett tecken, en beröring när livet är stumt och själen trött.
Jag tänker på pingsten som ett löfte om det som ska komma och som vi redan nu kan ana. Att något gott väntar oss. Det här är inte slutet. För det finns liv som inte går att hindra. Det finns små löften skrivna på björkarnas nyutslagna löv. Det händer nu.
Vågar vi drömma i den tid som är? Kan vi tala hopp utan att ha garantier? Jag hör de som säger ”Världen är förändrad, det som varit kommer aldrig tillbaka. Livet kommer att bli något annat nu”
Det kan andas både hopp och dra igång oro. För vi vet ännu inte hur livet kommer att se ut. Om ett halvår, om ett år. Ovissheten som nu är vår följeslagare. En djup allvarston som inte går att stänga av.
Jo, världen är förändrad. Det är något som formuleras om just nu. De gamla kartorna stämmer inte längre. Och ändå måste vi fortsätta gå. En förändrad värld och en berättelse som skrivs med ord och tecken som vi ännu inte helt kan tyda. Kanske är vi mitt i ökenvandringen. Och det kommer stunder då vi kan ställa oss frågan om det finns någon riktning. Om det finns någon som följer, som håller oss i sina händer.
Pingsten är ett tecken på närvaro.
Anden som gudsrörelsen i oss, mellan oss. Det som väver, länkar oss samman. Anden som gudsrörelsen i världen.
Som den röst som talar hopp och tröst i oss. Den som ger oss modet att fortsätta gå, också om vi behöver gå passager genom öken och väglöst land.
Pingsten berättar om en Gud som fortsätter att ge och som inte överger. En röst som en viskning, ett rop – Kom.
Haiku av Kalamu ya Salaam
I think of you as
rain and I as dry earth cracked
beneath cloudless sky
Jag tänker på dig som regn och jag som torr jord, sprucken under molnfri himmel.
Och jag ber: Ge mig av ditt vatten.
Vi ber med ord från psaltaren 143
Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.
Gud - skynda att svara mig,( jag orkar inte mer.)
Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik den som lagts i graven. Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå, jag sätter mitt hopp till dig.
(Herre, rädda mig från mina fiender, jag flyr till dig.)
Lär mig göra din vilja, ty du är min Gud.
Må din goda ande leda mig på jämn mark.