(Ur Spira nr 3 2022)
Det var i oktober 2021 som Carina blev ”en av de där föräldrarna som förlorat ett barn”. På väg till ett arbetsmöte i Lycksele kände sig 38-årige sonen dålig och ville vända hem. Ett par timmar senare var han död. ”Björn finns inte mer” sa Carina till vännerna när hon ringde runt för att berätta om det ofattbara.
– Det är det värsta jag varit med om. Det är fortfarande ett så stort tomrum, även om Björn är med mig hela tiden, säger hon.
Ett par månader efter chocken och allt praktiskt med begravningen letade Carina information om sorgegrupper på Svenska kyrkans webbplats, eftersom ”kyrkan kan det där med sorg”. Vänner och familj var ett ovärderligt stöd, men hon ville även prata med andra som förlorat vuxna barn.
– Jag ringde kyrkan och frågade, och en tid senare var en grupp i gång. Det är fantastiskt!
Gruppen med åtta–tio personer fortsätter att träffas i höst. Här är alla känslor tillåtna. Och Carina slipper uppleva sig som tjatig som alltid vill prata om Björn eller hur hon mår.
Monica möter många med sorg
En sorgegrupp är inte bara ett sätt att skapa plats för den egna sorgen. Den är även ett sammanhang där andra ger plats åt min sorg, berättar diakon Monica Lundgren, som har både grupper och enskilda samtal med sörjande. Hon definierar sorg som en känsla efter en förlust, en livsomställning. Det kan vara att någon dör, men även att bli av med jobbet, tappa en kroppsfunktion eller förlora en relation. Hon har aldrig stött på någon som fastnat i sorgen, däremot många som varit rädda för att göra det och därför undvikit sorgen.
– Vi människor tycker inte om starka känslor, men enda vägen är att gå in i sorgen, att uttrycka den. Det är inte förrän jag tillåter mig själv att vara ledsen som det nya kan komma.
Det handlar inte om att inte låtsas om förlusten. I stället handlar det om att vara i processen och att hitta en annan väg utifrån de förutsättningar som nu finns. Ofta förändras den egna självbilden under tiden. Den som varit med om en stroke eller olycka kan behöva lägga mycket tid på rehabilitering, men även acceptera att vissa förmågor faktiskt är förlorade.
– Först då kan jag hitta en väg framåt, säger Monica.