Vi firar att Jesus har besegrat döden, temat är "Påskens vittnen". Predikan av Lars-Martin Nygren, textläsning av Maria Westerlund och musik av Per Wållberg.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 9001223, Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3
Välkomna till gudstjänst i Umeå stads kyrka. I dag är det andra söndagen i påsktiden och temat är Påskens vittnen.
Dagens evangelium är hämtat ur Johannesevangeliet 20:24-31
Det kan hända mycket på en vecka. Särskilt i dessa tider. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer vad som ska gälla för att smittan inte ska sprida sig mer. Regeringen tar nya beslut. Det hinner hända massor på nätet utav information och rykten.
Vad händer med oss mitt i allt detta? Vad händer med oss då mycket av det vi bygger vår trygghet på, sakta upplevs pysa ihop.
Det första som händer när krisen kommer är att vi söker oss uppåt till den högsta punkten för att få överblick, kontroll, ordning och behärskning.
Det är experternas tid.
Vi lyssnar först till smittskyddet; tvätta händerna, besök inte de ”äldreäldre”, håll sociala distansering.
Sen lyssnar vi till ekonomerna; börsen rasar, BNP sjunker, arbetslösheten ökar, behovet av stimulanspaket.
Sen lyssnar vi till psykologerna; läs böcker, se serier, aktivera er, ta kontakt, träna.
Sen kanske det går upp för oss att mycket av det vi fått lära oss och räknar till det goda livet med restaurangbesök, hotellboende, nöjen, utlandsresor, konsumtion går bra att leva utan, om man tvingas till det. Vi kanske t.o.m. kan ana att den ekonomi vi byggt upp i mångt och mycket bygger på en rovdrift av vårt gemensamma hem, och dess många inbyggare. Att vi brytt oss så lite om vårt gemensamma bästa och hur vi hör ihop på ett fantastiskt och sinnrikt sätt med allt levande på planeten Tellus, denna smaragdgröna planet.
Vad händer med oss i allt detta? Den insikt som växer allra mest är hur viktig gemenskapen är. Handen att hålla i och famnen och vänskapen, mötena.
Vi har firat påsk. Centrum i kyrkans liv. Vi har firat Jesu uppståndelse från de döda. Den händelse i historien på vilken vi får sätta vårt hopp till. På vilket kyrkan är kallad att sätta hela sitt hopp till.
Det var ungefär en vecka mellan det att Jesus hade visat sig för lärjungarna första gången efter uppståndelsen och Tomas inte var där, till dess han kom nästa gång.
Det hade hänt så mycket för lärjungarna. Vi kan bara ana. Efter Getsemane så rådde skräck och förvirring. De hade låst in sig i övre salen. Några hade smugit ut. De var rädda för att också de skulle blir tillfångatagna precis som Jesus. Förvirringen och frågorna hade växt efter Jesu död och de hade knappast blivit färre sen Petrus och Johannes varit vid graven och den var tom. Maria från Magdalas vittnesbörd om mötet med Jesus blev inte tagit på allvar för hon var kvinna och inte vidare vittnesgill. Bara ökat på förvirringen. Men nu var läget annorlunda sen Jesus hade kommit till deras rum. Tomas tvivlade på det han fick höra. Att Jesus hade varit där. Han skulle aldrig låta sig övertygas av de andras berättelse. Han kunde inte gå på ett rykte. Han var tvungen att få se och känna på Jesus.
Så var de åter tillsammans och dagarna gick. De hörde rykten. De spekulerade. Vart var Jesus nu? De andra blev säkerligen trötta på Tomas. Han som alltid tvivlade. De kände sig trygga i rummet där de var. Så stod han plötsligt där igen. En vecka efter det första mötet. Dörren var låst och ändå tog han sig in. Uppståndelsen hade gjort något med hans kropp. Han var helt enkelt fri att komma och gå som han ville. Tomas står så där mitt emot Jesus och erbjuds att stoppa fingrarna i spikhålen i hans händer och få röra i såret i sidan, det som soldaten hade stuckit upp i sidan med en lans. Så kommer Tomas bekännelse: Min Herre och min Gud. Tomas ser, han får känna och han tror.
Jesus Kristus kan gå genom stängda och reglade dörrar. Han kommer inte insvepande med all sin härlighet utan han kommer med sina sår. En Gud som har sår. Han är fri att röra sig i mitt liv med alla mina erfarenheter. Han är fri att röra sig i kyrkans liv med alla hennes erfarenheter.
Han bjuder in oss att följa honom i den resan.
Han vill ta mig in min historia, i allt det som varit, allt det som jag stängt om och som kanske kommer ifatt oss i isoleringen. Han vill visa hur han funnits med där, att jag inte var övergiven.
I min nutid, där jag finns med min isolering, med min oro, med min tristess och rastlöshet, i min ensamhet eller med min familj där vill han uppenbara sig.
I min framtid med alla mina frågor om hur allt ska bli säger han till mig: ”Jag har han redan har varit där. Jag har redan gått före dig in i din framtid för att bereda en plats för dig.”
In i min karantän och i min frivilliga och motvilliga isolering vill han komma. Våra stängda dörrar är inget hinder för honom.
Vi, både jag och vi som kyrka, får med Tomas ropa: Kom min Herre och min Gud.
Jesus går inte mot den högst punkten i sitt liv. Han söker inte överblick, kontroll, ordning och behärskning. Han går mot den lägsta punkten. Han kallar oss dit, mot den lägsta punkten i vårt liv som består av stillhet, tillit, lyssnande och mottaglighet. Stillhet, tillit, lyssnande och mottaglighet har med bönen att göra.
När Jerusalem hade fallit 587 f kr och folket hade blivit deporterat till Babylon och fångenskapen, började de be Psaltarens psalmer. Dessa böner blev till en rytm och en påminnelse om att man inte var övergiven av Gud.
Så utvecklades genom historien bönerna på regelbundna tider via synagogans gudstjänster till kyrkans kloster där de blev till våra dagars tideböner.
Dessa böner består både av psaltarens psalmer men också delar av evangelierna bl.a Symeons, Marias och Zackarias lovsånger. Bes på regelbundna tider över hela vår jord.
När vi ber dessa så ber vi in den vekligheten som Tomas fick erfara, Jesus Kristus är uppstånden och han är vårt hopp.
När vi ber in evangeliet, Guds ord öppnar vi oss för den levande Gudens beröring. Var vi än är och hur vi än har det. Den beröringen berättar för oss vilka vi egentligen är.
Det är endast bönen som i längden har tillräcklig kraft för att säga emot och driva bort alla de falska röster i oss och utanför oss som vill berätta vilka vi är och hur vi bör vara. Särskilt tydligt i dessa tider. Något som gäller för mig men också för oss som kyrka.
Det kan hända mycket på en vecka.
Vi är inbjudna att avsätta tid i bön och samtal med honom som Tomas bekände, min Herre och min Gud.
Vi är inbjudna att avsätta tid i bön och samtal med honom som i sig är gemenskap. Som har en famn. Som har händer.