Under femte söndagen i fastan får vi höra om Gud som försonaren. Predikan av Lena Fagéus, textläsning av Anna Saxin. Agneta Högstadius och Anna Saxin spelar tvärflöjt och Anna sjunger även för oss.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och Fasteaktionen Stå på modets sida.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 123 657 1384 eller bankgiro 900 1223
Välkomna till gudstjänst i församlingsgården. I dag är den femte söndagen i fastan och temat är Försonaren.
Dagens evangelium är hämtat ur Johannesevangeliet 3:11-21
Det är ljuset som ställer till det. Så länge som det var mörkt ute var det inga problem. Då syntes inte mina smutsiga fönster och dammråttorna i hörnen. Men nu går ingenting att dölja längre.
Det är ljuset som ställer till det. Min man och jag brukar ibland leta oss fram på vägarna här i Umeå. Även om jag kommer härifrån är det ändå nya återvändsgränder och vägar att gå. Och ibland när vi kör bil så vi hamnar i en återvändsgränd eller i en bussfil. Då händer det att vi tittar på varandra och säger. ”I dag är vi en buss, det är ingen som ser.” Och så kör vi.
Det är otroligt banala exempel, men jag tror inte att jag är ensam om att ibland önska att vissa saker får vara kvar i mörkret. Det finns sidor hos mig själv som jag önskar att jag slapp. Sidor som jag inte precis skriver upp på mitt CV. Sidor som jag skäms över och försöker dölja. Ibland är det verkligen så att det som jag vill dölja är någonting som jag behöver förändra. Något som är destruktivt som skadar mig själv eller andra.
Ibland är det vi försöker gömma områden som vi inte har någon anledning alls att dölja. Det är som att vi skäms över de vi är. Jag träffar ofta på det både hos mig och hos andra. Vi håller tillbaka det vi känner. Vi håller tillbaka det vi tänker. Det vi vill. Det vi drömmer om. Vi vill inte vara till besvär. Inte vara för mycket, inte sticka ut och vara annorlunda. Vi håller tillbaka, anpassar oss.
Så kommer någon som ser. Någon som ser, inte med en blick som fördömer, utan med en blick som befriar.
Vi är i slutet av fastetiden. Temat under fastan är att våga ställa sig i ljuset. Ställa frågor som: ”Är jag vill där jag vill vara?” Är jag där Gud vill att jag ska vara?” ”Vågar jag ställa mig ljuset och låta allt jag säger, gör, tänker och kämpar bli synligt?” Om jag inte riktigt kan tänka mig det, vad behöver jag då förändra?
Den gammaltestamentliga läsningen idag handlar om Israels folk som befinner sig i öknen. De har klagat över sin tillvaro. De är trötta på den ensidiga kosten, trötta på att inte riktigt veta vad som ska hända. Och så blir situationen ännu värre. Det kommer ormar som är giftiga och biter. Den enda räddningen som erbjuds är att Moses sätter upp en kopparorm som man får titta på. Om man tittar på den så blir man frisk.
I evangeliet hörde vi nyss samma bild: Se på Jesus och du blir helad och upprättad. Det känns alldeles för enkelt. Att vända en blick åt ett visst håll och så skulle jag förändras?! Ge mig istället en lista på saker som jag ska förändra. Det är mycket enklare att ta till sig!
Vi blir matade med information från alla möjliga håll: om hur vi ska äta hur vi ska träna, hur vi ska tänka, hur vi ska känna, hur vi ska vara. I 30 år har jag sagt med en suck på kvällarna: ”I morgon ska jag bli en bättre människa.” Det är möjligt att jag har förändrats lite grann, men det har nog mer med åldern att göra än att jag har blivit bättre. Jag är ändå fast i mig själv hur jag än anstränger mig.
Jag protesterar mot budskapet i evangeliet. Det tycks alldeles för enkelt; att det som behövs är att jag skulle ställa mig i ljuset och låta mig avslöjas.
Men tänk om det är så den djupaste förändringen kan ske. Jag kliver ut i ljuset, jag vågar se på mig själv, vågar bli sedd. Och den som ser mig, ser på mig med ögon som svämmar över av kärlek. Ögon som säger: ”Du behöver inte slå knut på dig själv. Jag älskar dig som du är. Det du brister har jag försonat. Det du har syndat, har jag förlåtit. Det du håller tillbaka och gömt, har jag längtat efter att du ska visa. Jag har skapat dig så här. Jag vet att du är stor.”
Det är som en hemlighet, ett mysterium. Jag anar att när jag får vila i den blicken, när jag får vara i den blicken, sker något med min förmåga att förändras.
Det är ljuset som öppnar vägen till förändring. När jag vågar och väljer att låta mig bli sedd.
Vi ber:
Gud, tack för att du ser.
Tack för att vi får vila i din blick.
Tack för försoning och upprättelse.
Tack för att du sände din son för att rädda oss. Trots att vi inte riktigt förstår försoningens hemlighet kan vi ändå ta emot den.