Korsväg möter Martin Modéus en tid innan det är dags att gå in i det nya ämbetet som ärkebiskop för Svenska kyrkan. Biskopsrummet i Linköping börjar så smått tömmas, kvar på väggen finns bland annat ett fotografi på tre biskopar med samma förnamn, Martin Lönnebo, Martin Lind och så Martin Modéus själv.
Det blir ett avspänt och vänligt samtal om berättelser, upplevelser, om ritens roll, bildens kraft, avsked och förväntningar. Han har varit präst hela sitt vuxna liv, biskop ett antal år och har både gett ut böcker och en doktorsavhandling. Den senaste boken är en vacker fotobok: Bildrikt talat med fantastiska naturbilder och underfundiga rubriker. I förordet skriver han:
”Jag är biskop i den evangelisk-lutherska kyrkan Svenska kyrkan. Vår tradition är en ordets tradition. I andra kyrkor ser det lite annorlunda ut. Men också i vår historia finns de rikt bemålade kyrkorna med färgsprakande bilder från den bibliska historien. Dessutom var faktiskt de första utgåvorna av Martin Luthers lilla katekes illustrerade – för att inspirera till frågor. Ibland sägs det att bilderna finns där ‘för att folk inte kunde läsa.’ Men då vill jag protestera; de visuella bilderna är inte ‘plan B’. De är ett självständigt språk som nog ofta går mycket djupare. De österländska kyrkornas ikon-tradition representerar något som vi haft men tappat bort i vår kyrka …
För mig berättar allt det jag möter i naturen om Gud. Och om medmänniskan som en del av skapelsen, och om mig själv. Livets tre grundrelationer: till Gud som är och andas i allt, till medmänniska-och-skapelse, utan att skilja dem åt, eftersom människan är en del av skapelsen, och till mig själv.”
Martins bok om bön heter Finna bönen som redan finns och vill berätta att bön är något vi får, mer än vi gör. På samma sätt som bilden kommer till oss, vi fångar den inte. Gud talar genom allt, Gud vill dig väl, Gud söker ditt sällskap, menar Martin.
– Jag såg en skämtteckning för många år sedan på en liten pojke som sitter med en serietidning och är väl kanske fyra år. Vad gör du för någonting, frågar hans mamma. Jag läser, svarar han. Du kan ju inte läsa, säger mamman. Men mamma, texten är bara till för de som inte förstår bilderna, svarar pojken.
För en människa som intresserar sig för det ordlösa, för bilden, för relationen är det kanske signifikant att Martins prästmötesavhandling handlar om gudstjänsten som relation och rit. Denna rit upplever deltagarna olika. Det någon uppfattar som stillsamt och högstämt i gudstjänsten, kan för någon annan vara tråkigt och högfärdigt.
I kyrkan förekommer mycket som man kan kalla för riter. Symbolhandlingar som för den vane kan betyda mycket, men som för den ovane kanske går spårlöst förbi. Riten kan vara viktig både för den som sitter i kyrkbänken och prästen som ska utföra den. Blir prästen då själv påverkad av riten hen utför?
Gud är inte mer närvarande i gudstjänsten än någon annanstans.
– Ja, menar Martin, men rollen är ett stöd och ibland ett skydd. När jag har en begravning av ett barn till exempel, då är ju kraften i prästrollen oerhört stark. Jag som präst är då den som har som uppgift att inte bryta samman utan ledsaga de sörjande igenom det här fullständigt fasansfulla. Och det är rollen som gör att jag faktiskt klarar det. Sen kan jag gå ut i sakristian och gråta efteråt. Det är rollen som ger mig en stadga.
– En del präster brukar bli väldigt glada när folk säger att: ”du är ju precis som en vanlig människa”. Det handlar om att människor oftast möter prästen som en rituell person. Men möter jag prästen i ett annat sammanhang upptäcker jag ju, att det där var en vanlig människa.
När en ”rituell person” är trygg med sin roll, vidarebefordras det till mig som deltagare, som får ta emot det som en gåva. Jag får lita till att nu är det du som tar hand om allt.
– Ja, prästen är en legitimerande person. Det betyder att prästen har en roll som garanterar att det som görs är socialt rätt. Det är därför det finns auktoriserade personer som genomför till exempel en vigsel.
Martin konstaterar vidare att kyrkan innehar två av samhällets absolut starkaste legitimerande symboler och det är prästen och det är kyrkobyggnaden.
– Det är väldigt mycket i Sverige som är förbundet med dessa två legitimerande symboler. Det är en gåva vi förvaltar för människor.
Alla riter inom Svenska kyrkan, har de verkligen samma kraft idag som de har haft?
– Vi är ju ett samhälle som har blivit mer individualistiskt och mer historie- och framtidslöst, menar Martin. Väldigt mycket handlar om att ha det bra här och nu, så att säga. Då lossnar man lite grann ifrån de starka riterna.
Vilken är den kraftfullaste riten för Svenska kyrkan?
– Det är nog när människor vill komma till kyrkan för begravningen. Men det handlar egentligen om alla skiften i livet, som dop, konfirmation och bröllop. Men också om årstidsriter som första advent. Första advent är det som skapar upplevelsen av att vi går in i advents- och jultiden.
– I det lilla sammanhanget fungerar riter också som markörer av övergångar. Så vi kan föra samma resonemang till exempel om att kura skymning. De flesta av oss har nog ett sätt vi vill ”göra kväll”. Vi sitter i en stol, ber kanske aftonbön, eller vi dricker en kopp te eller något liknande. En handling som avviker från flödet under dagen och som markerar att nu går jag in i vilans tid.
Kommer du Gud närmare genom en rit?
– Man kan inte komma närmare Gud, och det behövs inte. Gud är redan här. Gud är inte mer närvarande i gudstjänsten än någon annanstans. Men gudstjänsten kan hjälpa mig att bli mer närvarande och det är en helt annan sak.
