2. Tala och tiga
Offentlighet och transparens
Grundhållningen i Svenska kyrkans verksamhet är öppenhet och
offentlighetsprincipen enligt kyrkoordningen ska tillämpas utom i de specifika fall
då sekretess och tystnadsplikt gäller. Det är viktigt att inte missbruka
tystnadspliktens förtroende för att dölja sådant som kan redovisas öppet. Präster och diakoner ska vara beredda att på begäran skyndsamt lämna ut handlingar av olika slag. De ska iaktta varsamhet vid hantering av personuppgifter och följa gällande föreskrifter för registrering och gallring av sådana uppgifter.
Mediakontakter
Präster och diakoner kommer i sin tjänst i kontakt med massmedia på olika sätt. I
offentliga uttalanden ska de vara sakliga, ge relevant information, i förekommande fall kunna hänvisa vidare till rätt talesperson och eftersträva att bli rätt citerade. De bör också klargöra om de företräder sig själva, sin yrkeskår, sin församling eller sitt stift. De ska medverka till att underlätta massmediernas arbete och ta vara på de möjligheter massmedierna utgör men inte söka publicitet för personlig räkning.
Meddelarfriheten är reglerad i svensk lagstiftning. Meddelanderätten uttrycks även i Svenska kyrkans kollektivavtal och gör det möjligt för anställda i kyrkan att lämna uppgifter om till exempel oegentligheter till media utan att dessa röjer vem som lämnat uppgifterna. Meddelanderätten är en rättighet att hantera med ansvar. Meddelanderätten gäller inte för uppgifter som framkommit under bikt eller enskild själavård. Den gäller inte heller det som helt eller delvis har belagts med sekretess, exempelvis skyddade personuppgifter, bud vid upphandlingar med mera.
De som står i vigningstjänsten ska inte använda medierna, varken de traditionella
eller de sociala medierna, för att utkämpa personliga strider mot andra präster och diakoner, chefer, medarbetare eller förtroendevalda. De har ansvar för att föra samtal i en ton som inger förtroende, också när det gäller svåra frågor.
Sociala medier
Kontakt på sociala medier och kommunikation via internet är en del av vardagen.
Sociala medier är en arena där präster och diakoner finns och agerar, både i
tjänsten och som privatpersoner, och där det som delas når många människor. Detta är något positivt att ta vara på. Samtidigt är det en utmaning att reflektera över hur diakoner och präster som kyrkans företrädare uppfattas när det som sägs inte kan tolkas med hjälp av kroppsspråk, röst och socialt sammanhang. Inte bara det vi skriver om ämnesmässigt utan även hur vi bemöter varandra är en del av vår teologi. Att bemöta alla kärleksfullt och med omtanke är grundläggande för en kristen, vilket bör komma till uttryck på sociala medier. När vi inte har tillgång till tonfall och kroppsspråk blir det desto viktigare att bemöta varandra med ord som signalerar saklighet och respekt.
Kommunikation på internet är snabb och svåröverskådlig, vilket kräver eftertanke och inte minst gott omdöme. När diakoner och präster har möjlighet att finnas på internet i sin tjänstgöring ska det ske transparent och öppet. Diakoner och präster bör välja namn på konton som gör dem lätta att identifiera vid en sökning. De inlägg som görs på exempelvis församlingens Facebooksida företräder självklart Svenska kyrkan, men också den individ som gjort inlägget kan behöva underteckna med ”Maria, präst”, eller ”Jonas, diakon”. Även på sina privata sidor på sociala medier behöver präster och diakoner vara medvetna om att de är företrädare för Svenska kyrkan och utifrån det agera med omdöme. Helt privata kan präster och diakoner aldrig vara.
Utgångspunkten är att präster och diakoner inte använder anonymitet eller falsk
identitet för att utföra handlingar eller uttrycka åsikter på internet och i sociala
medier som de inte skulle vara beredda att stå för under eget namn. Det som
uttrycks i sociala medier ska kunna sägas precis på samma sätt offentligt, annars
ska det inte sägas alls.
Det har blivit allt vanligare med hot, hat och förtal på internet. Det kan drabba
präster och diakoner som i tjänsten eller på fritiden deltar i samtal i sociala medier. Detta ska inte behöva tolereras. Det är arbetsgivarens ansvar att det finns handlingsplaner för hur hot och hat hanteras, så att den som utsätts vet vart den kan vända sig. Även den som ser någon annan utsättas har en viktig roll när det gäller att ge stöd till den utsatta och att kunna anmäla hatiska inlägg och hot till sidans administratörer eller det företag som driver plattformen. Att vara administratör för digitala kanaler och webbsidor eller moderator i grupper på till exempel Facebook innebär ett ansvar för att hat, hot och olika former av kränkande språkbruk inte heller förekommer i andras inlägg i de egna kanalerna. Det bör tydligt framgå att kränkande kommentarer kommer att tas bort eller vid behov polisanmälas.
Behoven av samtal av själavårdande karaktär på internet är stora, inte minst bland unga. Total avskildhet kan säkerhetsmässigt inte garanteras på internet. Själavård via e-post, chattar och sms ska behandlas som enskild själavård ur prästens och diakonens perspektiv. När kontakt har knutits ska själavårdskommunikationen raderas, så att ingen kan komma åt kommunikationen.
Inom ramen för Jourhavande präst är anonymiteten ett skydd både för prästen och konfidenten. Det framgår av riktlinjerna för Jourhavande präst att man inte ska lägga ut på sociala medier att man tjänstgör inom den jourverksamheten. Vid
själavårdskontakter där konfidenten är anonym men inte själavårdaren uppkommer en obalans eller asymmetri som behöver hanteras klokt. Ibland kan själavårdaren behöva tacka nej till sådana kontakter. För alla i vigningstjänsten är diskretion en självklarhet även när det handlar om uppgifter som inte går in under den formella tystnadsplikten. Detta gäller också inom sociala medier.
Själavård
Den enskilda själavården, som diakoner och präster utövar, behöver både vila i
tilliten att Gud verkar och ha sin förankring i församlingen som en själavårdande
gemenskap. En präst eller diakon ska vara försiktig med att berätta vad någon har sagt, också när det är oklart om det handlar om själavård eller ej.
Vid alla former av själavård är det viktigt att den som söker stöd står i centrum och själv är delaktig i hur stödet utformas. Diakoner och präster ska iaktta den tystnadsplikt som gäller för respektive tjänst (se ”Tystnadsplikt och sekretess”). Journal ska inte föras. Själavårdssamtalens innehåll får inte återges i förkunnelse, skrift eller i andra samtal.
Själavårdande samtal äger rum i många olika miljöer. Prästen och diakonen är som själasörjare ansvariga för att skapa goda förutsättningar för förtroendefulla samtal. För att tystnadsplikt och konfidentens integritet ska kunna respekteras är det att föredra att samtalen förläggs till rum där avskildhet och tystnadsplikt kan upprätthållas utan att säkerheten för någon part äventyras. Om prästen eller diakonen utsätts för hot eller kränkning inom enskild själavård eller bikt upphör
från den stunden tystnadspliktskravet och händelsen kan anmälas till polis och
arbetsgivare.
En själavårdsrelation kan skapa starka bindningar och beroende mellan själasörjare och konfident. Relationen är asymmetrisk i fråga om makt och utlämnande av privata uppgifter. Prästen och diakonen ansvarar för gränssättningen i själavården och ska vara medveten om att hen lätt kan få makt över andra och ska särskilt iaktta sin egen utövning av vigningstjänsten ur detta perspektiv. Det förutsätter en förmåga att skilja på å ena sidan sina egna behov och ställningstaganden och å andra sidan medmänniskors behov och kyrkans bekännelse. I tider av egen kris och skörhet är risken för att själasörjaren ska överskrida gränserna större. Därför är det viktigt att präster och diakoner har egen handledning och själavård.
Själavården bör kännetecknas av ett respektfullt förhållningssätt som garanterar att samtalssituationen inte utnyttjas av någondera parten för påverkan eller intimitet av otillbörlig karaktär. Särskilt grannlaga är själavårdande relationer till sörjande och unga. Diakoner och präster ska inte inleda privata relationer, varken av vänskaplig eller intim karaktär, med en person som de har enskilda själavårdssamtal med.
Tystnadsplikt och sekretess
Tystnadsplikt och sekretess regleras i kyrkoordningen och genom kollektivavtal
och beskrivs närmare i biskopsbrevet ”Tystnadsplikt och sekretess i Svenska
kyrkans arbete” som kom ut i reviderad upplaga 2004. För prästen och diakonen
råder, liksom för andra medarbetare i församlingsvårdande verksamhet förbud mot att röja uppgifter om en enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att personen i fråga eller närstående lider men. I församlingsarbetet gäller dock anmälningsskyldighet när det finns misstanke om att barn far illa. Också detta gäller för alla församlingens medarbetare, även för prästen, om det inte är så att kunskapen kommit prästen till del under enskild
själavård eller bikt.
När präster och diakoner utövar enskild själavård ser reglerna kring tystnadsplikt
och sekretess delvis annorlunda ut. Enskild själavård definieras som själavårdande
samtal som sker enskilt i ett personligt möte mellan en präst eller diakon och en
konfident och där det som behandlas är personliga frågor. Det kan också vara ett
samtal mellan en präst eller diakon och flera personer som bearbetar samma
problem. Även brevväxling mellan präst eller diakon och en konfident om liv och
tro är att betrakta som enskild själavård och utgör undantag från krav på
registrering av post. Som nämnts ovan kan avskildheten inte garanteras vid
själavård via e-post, internet, chatt och sms. Präster och diakoner ska även vid
sådana former av samtal iaktta den tystnadsplikt som gäller vid enskild själavård. I den enskilda själavården råder tystnadsplikt även när det gäller sådana uppgifter som inte skulle skada konfidenten om de kom ut. Ingenting av det som sägs får yppas utanför det slutna rummet. Inte ens det faktum att enskild själavård har ägt rum får yppas.
Detta innebär att prästen och diakonen behöver iaktta försiktighet med hur
bokningar av samtal sker. Bokning bör ske direkt med prästen och diakonen eller
digitalt utan att någon annan är inblandad.
För diakonen gäller vissa undantag från denna tystnadsplikt. Om konfidenten själv medger att uppgiften får lämnas ut, till exempel om diakonen ska vara behjälplig med att kontakta sociala myndigheter i någon fråga, om diakonen åläggs att vittna under ed eller om diakonen fått reda på något som faller under uppgifts- eller informationsskyldighet enligt lag. Diakonen har anmälningsskyldighet vid oro för barn under 18 år. Anmälningsskyldigheten gäller även när uppgifter framkommit under enskild själavård.
För prästen finns inga undantag. För enskild själavård och bikt gäller absolut
tystnadsplikt, även om prästen får reda på sådant som i det allmänna
församlingsarbetet skulle gå under anmälningsskyldigheten. Det innebär att
konfidenten inte kan lösa prästen från tystnadsplikten, att den gäller för all framtid, också efter konfidentens död, och att den gäller även om prästen lämnat
vigningstjänsten. En präst får inte vittna i domstol om sådant som hen fått reda på inom ramen för bikt eller enskild själavård.
Möjlighet finns att kontakta hälso- och sjukvårdsmyndighet eller socialtjänst om en vuxens liv eller hälsa är i allvarlig fara på grund av missbruk eller sjukdom och
uppgiften framkommer i det allmänna församlingsarbetet. Möjligheten föreligger
inte om det gäller uppgifter som anförtrotts diakon eller präst vid bikt eller enskild själavård.
Handledning är en god resurs för prästens och diakonens utvecklande av
yrkeskompetensen. För enskild själavård kan handledning ske för både präst och
diakon efter omsorgsfull avidentifiering av konfidenten och alla omständigheter
som skulle kunna riskera att röja konfidentens eller andra inblandades identitet.
Handledningen ska fokusera på prästens eller diakonens egna reaktioner, inte på
konfidenten. Prästen kan inte få handledning för sådant som yppats under bikt.
Vidareutbildning i psykoterapi är relativt vanligt bland präster och diakoner. För
präster och diakoner som är verksamma som psykoterapeuter utanför kyrkans
verksamhet eller i kyrkans familjerådgivning är det viktigt att det står klart för
konfidenten i vilken roll de möter terapeuten och vilken typ av tystnadsplikt som
gäller där, till skillnad från tystnadsplikten i den enskilda själavården. Sker sådan
verksamhet som bisyssla vid sidan av kyrklig anställning bör prästen eller diakonen diskutera med sin kyrkoherde hur terapiverksamheten kan hållas tydligt åtskild från själavården. Terapisamtal med psykoterapeut som är präst eller diakon bör inte hållas i församlingens lokaler.
Det hör till prästens och diakonens ansvar att se till att tystnadsplikten inte
missbrukas för att binda prästen eller diakonen till tystnad beträffande sådant som egentligen inte hör hemma i den enskilda själavården. Om prästen eller diakonen får kännedom om att ett grovt brott planeras medger tystnadsplikten att enskilda personer varnas eller rättsvårdande myndigheter (exempelvis polisen) kontaktas om detta kan göras utan att röja konfidentens identitet.
