Hålla vårtal

Som präst förväntas man kunna ta till orda i alla möjliga sammanhang.

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Man tilltros förmågan att kunna tala närsomhelst -inte bara i kyrkan vid gudstjänster, dop vigslar och begravningar.
   Nej, ”du som har talets gåva kan väl säga något” heter det, särskilt vid välkomnanden och avtackningar, födelsedagar eller invigningar av olika slag. Till dessa förväntningar hör också att hålla vårtal.
    Men vad ska man då säga? Studierna i exegetik och homiletik ger inte mycket till vägledning därvidlag. Det får bli som det blir, helt enkelt.

Rungande applåd
Mitt första vårtal höll jag någon gång på 1970-talet. Byalaget hade inbjudit till firande på en i mitt tycke föga naturskön plats, en grusgrop utanför Alingsås.
    Jag for dit i min ljusblå Amazon och fann till min förvåning ett drygt hundratal vårfirare som hukade under paraplyerna i det kalla regnet. Det kändes trots allt rätt bra, och jag fick en rungande applåd som tack.

”Den nye prästen”
Genom åren har det sedan blivit ett antal vårtal, särskilt vid tillfällen då jag tillträtt en annan tjänst. Då kommer några nyfikna för att ”höra den nye prästen”, som jag hört sägas i åskådarleden när vårbrasan just tänts.
    Jag har nog varit en pilgrim hela livet, även om jag inte upptäckte det på allvar förrän i 60-årsåldern. De vårtal jag hållit har således handlat om glädjen i att ge sig ut i naturen, att ta sig tid att verkligen njuta av fågelsång och blomdoft, och kanske också ana Skaparens hand bakom allt detta.
    Nu höll jag för några år sedan ännu ett vårtal på samma tema. Majbrasan hade tänts, kören sjungit och något tusental människor var samlade innan fyrverkerierna skulle ta vid. Denna gång hade jag i vårtalet med tillägget, att inte heller slösa bort den korta våren med en kundvagn på något köpcentra, eller framför en blippande dataskärm.

Nära ett blått öga
Medan jag talade såg jag att en man rörde sig fram mot scenen där jag stod. Han såg inte glad ut. Tvärtom, han var riktigt arg. ”Du skulle ha talat om freden” sa han när applåderna avklingat.
    Jag försökte svara, att körens sånger ju handlat om våren, ”och förresten är det ju första maj i morgon så då kanske många kommer att tala om fre...”
    ”Du skulle ha talat om freden!” röt han, och skakade upprört en luden knytnäve under min näsa. Jag insåg häpet, att det var ytterst nära att jag skulle få gå hem med ett blått öga för att jag inte talat om freden. Men mannen vände och försvann med raska steg.

Inbjuder till fred
Nu långt efteråt inser jag skamset, att mannen nog ändå hade rätt. Jag borde faktiskt talat om freden, även om det var vårens ankomst vi firade.
    Jag borde sagt, att våren även inbjuder till fred. Att nytt liv spirar ur glömda nederlag. Att vi inte ska slösa bort tiden med själviskhet, konflikter, och prestige.
    Jag borde talat om fred. Fred med sig själv. Fred med nära och kära. Och fred med främlingar och nödlidande. Om fred med naturen...och om freden med Gud!

Da pacem Domine!

Av Agne Josefsson, präst och pilgrim
Publicerad 27 april 2016