Välkommen att kämpa med!

”Du får inte slå mig, för du är inte min pappa”. Jag kommer fortfarande ihåg orden, fast det är många år sedan nu. Jag gick förbi och såg en ung man välta ner cyklar och sa till honom. Och orden ni läste blev hans reaktion. Jag borde ju sagt att ingen fick slå honom, inte ens hans pappa. Men som vanligt så kom jag inte på de rätta orden förrän det var för sent.  Men jag tänker att orden som pojken sa inte kom ur en teoretisk förståelse av omvärlden, utan det var en praktisk konkret erfarenhet på skinnet, som talade ur den pojkens mun.

Mäns våld! Mot barn och kvinnor är egentligen ett större samhällsproblem än man kan tro. Inte nog med den smärta och ångest och död som drabbar det konkreta offret( läs offren). Vilket är ett stort elände i sig, som borde gjorts något åt för länge sedan. Juridiskt, pedagogiskt och socialt. Vi män borde också stått upp och protesterat högre och starkare. För vad några män gör drabbar oss alla. Begränsar oss i våra liv, hindrar oss från att vara de medmänniskor som vi skulle göra. När du springer din kvällsrunda  en kväll i skymningen och märker att kvinnan som går framför skyndar på sina steg och famlar fram sin mobiltelefon och kastar ängsliga blickar bakom sig. Och du vet att hon ser dig som ett hot. När den lilla flickan trillar på sin trehjuling framför dina fötter och du försöker hjälpa henne, när hon snyftande ligger på marken märker du att mödrarna på lekplatsen gemensamt skyndar fram för att skydda henne……… från dig. Då är alla vi män förlorare. Då hjälper det inte att säga att inte alla män slår och begår övergrepp.

Vi har tappat bort det som gör oss mänskliga och vågar inte riktigt ta det hjälpande steg som ofta behövs och som vi skulle kunna göra. Men vi har blivit rädda. Och rädslan hindrar vår mänsklighet och begränsar våra liv. Urholkar vår själ.

Men vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Vi har inte satt ner foten. Vi har inte protesterat mot föraktfulla och förnedrande uttryck. Vi har inte ingripit när vi anat, upptäckt eller misstänkt övergrepp på barn eller kvinnor. Det är dags att vi återerövrar den manlighet som inte grundar sig i våld och fysiska styrka, utan har sin grund i en kärlek som är till för andras väl, inte det egna.

Som Jesus som gick in i döden för att andra skulle få leva. För att vi skulle få leva och dela ut av den kärlek som är, eller i  varje fall borde vara grunden i våra liv. Som tar bort rädslan och inte delar in oss i offer och förövare, utan i en mänsklighet (kvinnlighet ?). Vi väntar på lagstiftning och strängare straff, någon som tar ansvar och ser till att de onda får sitt straff. Men det är sällan förändring kommer uppifrån. I varje fall varaktig sådan. Vi behöver ta ansvar just på den plats där vi står. Reagera och agera precis där vi är. NU, när det händer. Som Jesus hade gjort. För kärlekens skull. Den som aldrig söker sitt eget.

Välkommen att kämpa med.

Rolf Wollert
Präst i Sollebrunn med omnejd