Prata med oss

Kontakt

Skara stift Besöksadress: Skoltorget 1, 53231 Skara Postadress: Box 173, 53223 Skara Telefon: +46(511)26200 E-post till Skara stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Att känna vägen

Klockan är 06.00 och jag är klarvaken. I våningssängarna runtomkring mig snusar pilgrimer från jordens alla hörn.

Bild: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Alla är trötta efter ett par dagars eller kanske veckors vandring. Om någon timma kommer de att börja ordna med sina packningar och göra sig klara för ännu en dags strapatser.
   I ljuset av min ficklampa packar jag tyst ihop mina saker och ger mig iväg. Frukosten kan vänta.

Oväntad samhörighet
Vi är alltså på vandring de sista 11 milen mot Santiago de Compostela, 18 pilgrimer från Skara stift. Under samlingarna inför avresan har jag uppmuntrat deltagarna att våga vandra på egen hand åtminstone några dagar.
    Det finns en anledning till detta. Nästan alla som gått Caminon, som pilgrimsleden kallas, vittnar om att den största behållningen av färden kanske varit den oväntade samhörigheten med nya vänner. Att stöta på pilgrimer från någon annan del av världen.
    Denna erfarenhet vill jag att mina medresenärer ska få uppleva. Därför har jag bara ordnat med logi och gemensamma samlingar fyra av de nio kvällarna. Resten av nätterna får var och en ordna sitt boende själv på något av de många härbärgen som finns utmed leden.

Går tillsammans
De flesta i gruppen väljer ändå att gå ett par, tre tillsammans. Själv njuter jag denna morgon av att ge mig iväg helt ensam.
   De övriga i gruppen verkar ha det bra. Inga SMS har kommit det senaste dygnet om stukade fötter eller andra besvär.
   Den första halvkilometern vägleds jag av de milda gatljusen i byn där jag övernattat. Men snart är jag ute i skogen, omsluten av det ljumma, svarta höstmörkret. Jag känner starkt att jag inte bör tända ficklampan utan försöka hitta rätt ändå.

Anar konturer
I dagsljus är det oftast lätt att finna vägen. Gula pilar eller fläckar finns på stenar, stolpar och husväggar omväxlande med ordentliga skyltar. Men här och var finns även fyrkantiga stenar med pilgrimsmusslan inhuggen i relief på stenens framsida.
   I mörkret syns ingenting av detta. På båda sidor av stigen anar jag konturerna av höga trädtoppar. Endast det svaga ljuset från natthimlen vägleder.
   Jag känner mig förunderligt trygg och nästan lite upprymd. I tusen år har pilgrimer vandrat Caminon före mig. Jag anar nästan deras närvaro. Kanske ler de i himlen åt mitt tilltag?

Känner vägen
Plötsligt delar sig stigen åt två håll. Det är frestande att tända lampan och börja leta efter skyltar och pilar, men jag vill inte, kan inte. Istället tar jag stigen åt höger, och börjar vandra.
   Efter ett hundratal meter anar jag en halvmeterhög sten i dunklet. Är det resterna av ett gammalt broräcke, eller är det möjligen en sten med den välkända snäckan på?
   Jag böjer mig fram i mörkret och trevar med handen över stenens skrovliga yta. Fingrarna letar över ojämnheterna, och finner plötsligt konturerna av en snäcka. Hjärtat fylls av en oväntad glädje. Jag kan inte se vägen, men jag kan känna den med min kropp!

Känna sig trygg
Någon timme senare kommer gryningsljuset. Gårdar och ängar skymtar fram i diset, och stigen blir tydlig. Jag känner mig ändå nästan lite besviken.
    Så tryggt det varit att vandra i mörkret, när man var hänvisad till att känna vägen, som konturerna på en skrovlig sten! Medan gryningen övergår i dag funderar jag över Jesu ord: ”Jag är vägen”
   Nu efteråt är detta det minne som lever starkast: Att inte kunna se vägen, men ändå röra vid den, och känna sig trygg.

Av Agne Josefsson, präst och pilgrim