Resor på vems villkor

När den blomstertid redan har kommit och midsommarlupinerna blommar som bäst, slår mörka moln in över min älskade kyrka.

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Jo visst vet jag att kyrkan består av människor och att människor, som du och jag gör fel, lurar sig själva, ser till sitt eget bästa. Kanske finns det i oss en liten Tjorv, som när det bara är en tårtbit kvar, via Gud(?), ger sig själv tillåtelse att äta upp den.
    Och om det bara var så att det fanns ett och annat rötägg i den stora organisationen som roffade åt sig, så vore problemet lätt löst. Det är ju bara att göra sig av med dem.
    Då behövs det inga nya, uppstramade policys. Det kvarstår bara en ledningsfråga, att se till att bli av med dem som inte sköter sig.

Mindre lustigt
Men jag är inte säker på att problemet är de som inte sköter sig. De har alltid funnits och har blivit lustiga figurer i historien, men mindre lustiga i en samtid.
    Nej, kanske är det mera så att vi, kyrkan, präster, förtroendevalda och andra, mer och mer kommit att identifiera oss med samhällets elit. De där som rör sig i maktens korridorer och som på något sätt lever i en särskild fil för sig.
    För det har vi ju lärt oss under detta 2000-tal. Att när klyftorna i samhället ökar, mellan de som har och de som inte har. Så finns det en klick som lever under andra villkor än vi andra.
    Som kan ta ut höga bonusar, flyga privat med företagets jet, ta pension från riksdagen samtidigt som det egna företaget håvar in pengar. Människor som nästan automatiskt tänker att de regler och den moral som gäller för vanligt folk. Inte gäller för mig.

Nästan naturligt
Så blir det nästan naturligt att vi konferensar på lyxhotell, reser på utlandsresor för att undersöka kulturskillnader på hemmaplan, eller låter församlingen betala födelsedagskalas. Ur ett perspektiv är det så klart alldeles självklart att man kan göra så.
    Kanske till och med helt korrekt enligt aktuell policys. Och kanske är det bara illasinnade reportrar som vill kyrkan ont, som publicerar detta för att folk skall gå ur kyrkan.

Självrannsakan
Eller också behöver vi göra någon form av självrannsakan. Fundera kring vad vi är som kyrka.
    Hur vi bäst kan fullgöra det uppdrag som han som inte ägde något har gett oss. Varifrån vi bäst betraktar den församling som anförtrotts oss. Underifrån eller ovanifrån .
    Det är klart att vi måste syssla med teambuilding och att vi måste resa och vi måste träffas. Men var och på vems villkor?
    Som alltid i livet behöver vi ständigt fråga oss Hur skulle Jesus gjort? Det ansvaret tar inga policys i världen bort ifrån oss. Och det är väl också det ansvaret som gör livet spännande och värt att leva?

Av Rolf Wollert, präst i Sollebrunn med omnejd