Foto: Sven-Erik Falk

Livets tre färger

Kan tre filmer från 90-talet säga något om livet i dag? Ett återseende visade att så faktiskt var fallet. Och dessutom gjordes upptäckten att Gud nog dolde sig i handlingen.

VECKANS KRÖNIKA

Blått, vitt och rött är livets färger. Det tyckte den polske regissören Krzysztof Kieslowski. För 25 år sedan gjorde han en film om varje färg. Under sommaren har man kunnat se dem på Sveriges television, och i sista stund hann jag titta innan de togs bort från play-tjänsten.
   De tre filmerna som heter Den blåa filmen, Den vita filmen och Den röda filmen är på ett sätt fristående. De är inte särskilt svåra eller smala. Dessutom har de stått emot tidens tand överraskande bra. 
   Filmerna har olika huvudpersoner och olika teman. Däremot är det samma produktionsteam, med lysande foto, långsamt berättartempo och drabbande musik.

Konsekvenser
Det som förenar är också att de handlar om människan och hennes öde. I filmsviten upptäcker människorna att deras handlingar eller icke-handlingar få konsekvenser de inte kunnat förutse.
   Ändå finns det hopp. Det kommer kanske mest fram i den sista filmen, den röda. Här handlar det om en domare som avlyssnar sina grannars telefonsamtal. 
   Alla som har något intresse för religion vaknar förstås till när det dyker upp en domare i en film av en polsk regissör. Ingen som vuxit upp i det genomkatolska Polen kunde vara opåverkad av kyrkans tankevärld. Kieslowski förklarade också att han hade en ”privat och personlig” relation med Gud.

Rättesnören
Kan man då se filmens domare som en bild av Gud? Kanske. Något svar ges inte. Men den röda filmen är mer resonerande, och möjligen mer predikande, än de båda andra.
   Det underliggande budskapet i filmerna är att vi behöver etik och moral för att skapa en bra värld. Goda intentioner och individualism räcker inte. Utan gemensamma rättesnören kan vi inte skapa det goda samhället. För mig är det ganska enkelt att kristendomen är det rättesnöret. 
  Kieslowski ger inget svar om det var så även för honom. Men han låter en bibeltext få stor plats och i en scen förekommer en kyrka. En kvinna kommer in där mitt under en gudstjänst för att leta efter en bortsprungen hund. Eller är det möjligen sin bortsprungna tro? Jag vet inte, det fritt för tolkning. Vilket ju faktiskt också livet är. 

Av Sven-Erik Falk, Skara