Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Skara stift Besöksadress: Skoltorget 1, 53231 Skara Postadress: Box 173, 53223 Skara Telefon:+46(511)26200 E-post till Skara stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

När döden drabbade hjälpte utlandskyrkan

Eva-Carin och hennes familj var med om det ofattbara: dottern Kajsa dog hastigt under en utlandsvistelse i London. När livet rasade blev Svenska kyrkan i utlandet ett stöd.

Lördagen den 3 mars 2012 förändrades livet för alltid. Ett telefonsamtal. Och inget skulle bli sig likt igen.
Det finns verkligen ett ”före” och ett ”efter”, säger Eva-Carin Karlsson medan hon häller upp kaffe i köket hemma i Skara. På en bänk bredvid köksbordet brinner ett ljus vid ett porträtt på Kajsa, som bara blev 20 år.
Eva-Carin berättar om hennes och Peters dotter och modersstoltheten lyser omkring henne. Kajsa tog studenten i Skara, livet låg framför henne och hon bestämde sig för att förverkliga en flickdröm: att bli au pair i London.
– Det är klart att vi var lite oroliga, men hon hamnade hos en jättefin familj. När au pair-året var slut ville hon stanna i London och lyckades skaffa sig jobb som försäljare. Hon flyttade in hos kollegan Paul och delade lägenhet med honom.

Skype varje söndag

Kajsa hade andra arbetstider än familjen hemma i Sverige. Det var svårt att få tag på varandra så man bestämde en tid varje söndag för Skype-samtal. En söndag ringde de varandra som vanligt. Kajsa var sjuk, hade feber och hosta.
– Jag sa till henne att vila, att inte gå till jobbet och att hon skulle höra av sig om det var något. Det var sista gången jag pratade med henne, säger Eva-Carin och tårarna väller fram.
Sorgen och saknaden är ständigt närvarande. Ändå känns det inte verkligt. Det är fortfarande svårt att ta in att det som hände verkligen har hänt. Eva-Carin beskriver det som en film, som något som hänt någon annan.
Veckan gick och de hörde inget från Kajsa. Efteråt har de fått veta att Kajsa sökte sjukvård och att hon med hjälp av hostdämpande och febernedsättande medicin kände sig bättre, var på väg att börja jobba igen. Men så kom den där lördagen.

Telefonsamtalet

Eva-Carin och Peter hade renoverat sitt kök och skulle fira genom att bjuda hem hennes syster och svåger på middag. Sedan skulle de se Melodifestivalen. Paellan stod på spisen och de skulle sätta sig till bords när telefonen ringde. Det var Kajsas rumskamrat Paul. Sonen Oskar svarade och lämnade över luren till pappa Peter. Några få ord. ”She got the flu. She passed away”.Eva-Carin hörde hur Peter skrek. Sedan utbröt kaoset.
– Jag kunde inte fatta varför alla var så ledsna. Själv blev jag arg. Komma här och påstå att Kajsa var död! Dessutom har jag sett tillräckligt många polisserier för att begripa att så går det inte till. Ingen ringer och lämnar ett sådant besked, så det kunde inte stämma. Jag visste ju att det antingen kommer ett par poliser eller en präst och knackar på, säger Eva-Carin.
Ganska snart stod dock en präst utanför dörren. Då började den hemska sanningen gå upp för Eva-Carin.
I kaoset gick Peter in på Svenska ambassadens hemsida och hittade ett journummer. Men ingen svarade. Efteråt har Eva-Carin många gånger tänkt att det fanns en mening med det.
Lite längre ner på sidan hittade han ett nummer till Svenska kyrkan i London, så han ringde det, på vinst och förlust.

Församlingen kontaktades

Det var Mellokväll även i London. Som traditionen bjuder i den utlandsförsamlingen anordnas pubkväll med storbildssändning. Massor av folk. Hög stämning. Mitt i detta ringde Peter och diakonen Camilla Persson blev den som lyfte luren.
Hon och Michael Persson, som var kyrkoherde i London då, ordnade med allting. De fick uppgifterna bekräftade och kontaktade församlingen i Skara.
En liten stund senare satt Per Larsson, Kajsas konfirmationspräst, i vardagsrummet hos familjen Karlsson.
– Jag ville inte titta på honom. Jag kunde inte ta in att det satt en präst i mitt vardagsrum med det här beskedet. Det var helt overkligt. Men han var fantastisk, han bara fanns här och såg till oss.
Samma kväll bokades flygbiljetter till London. Av prästparet i London gavs instruktioner om hur de skulle ta sig från flygplatsen till kyrkan.
– Det där var så bra, att det fanns någon som talade om precis vad vi skulle göra. Vi hade ju aldrig orkat ta reda på sådant själva. När vi klev ur taxin utanför kyrkan stod Michael där och fick betala taxin åt oss, för vi hade inte ens växlat några pengar och det fanns ingen kortläsare. Han sa bara ”Vi löser det där sen”.

Alltid någon som lyssnade

För Eva-Carin är dagarna som följde ett töcken. Detaljer flyter ihop. Men en del klara minnesbilder finns. Som att de erbjöds att bo i prästparets gästrum som låg vägg i vägg med kyrkan.
– Vi hade ju inte bokat något hotellrum. Allting var så omtänksamt. Det var alltid någon av dem som arbetade där som hade tid att sitta hos oss och lyssna. Och att människor såg till att vi fick mat i oss. Bara tanken på att vi skulle suttit ensamma på ett hotell… ja, det hade ju inte gått!
Hon berättar om husmor Sonny som hade arrangerat en stor middag i kyrkan och var på väg hem efter en lång arbetsdag.
– Vi mötte honom i dörren och han sa ”Har ni ätit något?”. Sedan vände han, gick tillbaka in i köket och dukade fram resterna ur kylskåpet.
En av de första dagarna fick de åka för att identifiera Kajsa. Prästen Michael följde med. Han förklarade också hur det skulle gå till att få hem henne. I församlingen i London ordnades även en minnesstund. Kajsa hade hunnit få många vänner där och stunden i kyrkan blev ett fint minne för familjen.
I samband med Kajsas död och så småningom begravning bestämde familjen tre alternativ att skänka pengar till, istället för att köpa blommor. Två av dem var projekt i Baltikum och Afrika, det tredje var möjligheten att ge en gåva till Svenska kyrkan i London. Där skulle man renovera fasaden och behövde medel.
– Det strömmade in pengar till utlandsförsamlingen. Nu sitter Kajsas namn på en skylt i kyrkans entré tillsammans med namnen på alla andra som donerade pengar till fasadrenoveringen.

Två gravstenar

– Det kanske låter tråkigt med fasadstenar, men det är något beständigt, något som man kan ta på. Dessutom är det som att hon har två gravstenar. En finns på kyrkogården här i Skara, men en finns också i London. Det känns väldigt fint.
Senare skulle det visa sig att Kajsa dog av blodförgiftning i sviterna av dubbelsidig lunginflammation och att sköterskan som lyssnade på hennes lungor inte var utbildad för det. Felbehandlingen gjorde att sjukhuset gjorde en anmälan, något som ledde till en process.
Utlandsförsamlingens omsorg och agerande har betytt mycket. Sedan årsskiftet sitter Eva-Carin med i församlingsrådet i Skara domkyrkoförsamling och när det blev dags att välja SKUT-ombud tvekade hon inte att åta sig uppdraget.
– Nu är jag ombud tillsammans med Gunilla Holmlund som har lång erfarenhet av det uppdraget. Det känns bra att kunna vara med och påverka och bidra till att både berätta om ut-lands-kyrkan och att göra olika insamlingsinsatser.
Men Eva-Carin understryker också att det inte bara handlar om att bidra tillutlandskyrkan, utan också om att inspireras avSvenska kyrkan i utlandet.
– Jag tror att vi har mycket att lära av hur utlandsförsamlingarna arbetar. De har en otroligt öppen verksamhet som betyder så mycket för så många. Jag skulle önska att vi kunde få ännu mer av den känslan hos den breda allmänheten även här i Sverige.

Text: Anna Theander. Artikeln var publicerad i Intro, nr 3 2018.

Läs också om utlandsprästen Lars Ryderstad