Foto: shutterstock.com

Månadens krönika

Välkommen till Månadens krönika.

På denna plats hittar du varje vecka en ny krönika från någon skribent med anknytning till Svenska kyrkan i Skara stift. Tanken är att utan stora pretentioner ge tankar kring tillvaron i stort och smått.

   De åsikter som här framförs är skribenternas egna och behöver inte alltid vara stiftets officiella hållning.

......................................................

En ny tidsålder?

Ännu är det för tidigt att slå fast hur pandemin förändrar vårt samhälle på sikt. Men den kanske ger en möjlighet att låta den tidsålder som kallas den postmoderna gå mot sitt slut.

Postmodernism diskuteras inte lika mycket idag som på 1990-talet, då alla ville skriva böcker och debattartiklar i ämnet. Delvis beror det nog på att uttrycket i sig är oklart och fritt att tolka utifrån egna åsikter. Men det kan också hänga samman med att vårt samhälle blivit just så splittrat som postmodernisterna förutsåg.

Ett uttryck som ofta återkommer inom postmodernismen är ”den stora berättelsen”. Det syftar på det överordnade och gemensamma tankegods som binder samman en nation eller en folkgrupp. I Sverige kan tanken på folkhemmet sägas vara en sådan stor berättelse.

En ny värld
Filosoferna menar att det som kännetecknar ett postmodernt samhälle är att det inte längre finns någon stor berättelse. I stället har alla sina egna små berättelser.

 De som skrev om detta på 1990-talet hade ingen aning om hur rätt de skulle få. Teknikens framsteg och tillkomsten av sociala medier har skapat en ny värld. Vi ser inte samma TV-program, läser inte samma tidningar och saknar gemensamma auktoriteter att förhålla oss till.

   De pessimistiskt lagda använder ord som ”filterbubblor” och ”faktaresistens” för att beskriva nutidsmänniskors förhållande till omvärlden. De menar också att utvecklingen öppnat vägen för de högernationalistiska strömningar som syns på många håll.

Gemensam erfarenhet
Pandemin utgör egentligen ett brott mot den postmoderna utvecklingen. För den är en gemensam erfarenhet. Vi har alla på något sätt blivit drabbade. En del mer smärtsamt, när de fått se nära anhöriga dö i Covid 19. Andra har blivit isolerade eller arbetslösa, och många har fått slita hårt i vården eller på sina arbetsplatser ska klara sig genom den svåra tiden.

Frågan är hur vi använder dessa upplevelser, som i sig är olika men har en gemensam orsak. Vi kan naturligtvis gå vidare som ingenting har hänt och fortsätta vara splittrade. Eller så kan vi inse att vi faktiskt delar något som angår alla, och fundera på hur vi kan använda den erfarenheten.

Största berättelsen
Kyrkor och samfund borde ha en roll i det arbetet. De har tagit många initiativ under pandemin för att hålla upp verksamheten. Kreativiteten har varit stor för att erbjuda människor en plats dit man kan gå med sin ensamhet och sina frågor.

Kristendomen har också tillgång till den största av berättelser, den om en Gud så kärleksfull att han offrar sitt liv för oss. I den berättelsen har man under historiens gång inlemmat erfarenheter från goda och dåliga tider. Den kunskapen borde vara en tillgång när samhället ska gå vidare.

Vi vet redan att det är omöjligt att återvända till världen som den såg ut 2019. Därför bör vi fundera över hur framtiden bör se ut.

Sven-Erik Falk