Musikens makt

Som pensionerad präst blir man ibland anmodad att tjänstgöra i någon närliggande församling.

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

När de yngre prästerna är föräldrarlediga, sjukskrivna eller byter tjänst är det trösterikt för kyrkoherdarna att kunna anlita pensionerade kolleger som ersättare. Många av oss gör det gärna.
    Sålunda har jag det senaste halvåret tjänstgjort i ett pastorat, där det förutom det vanliga församlingsarbetet även finns tre äldreboenden, där det ska firas gudstjänst. Varannan vecka är någon av frikyrkorna där, resten sköter Svenska kyrkan.

Lätta steg
Till två av dessa boenden har jag gått med lätta steg. De gamla - varav några är oroväckande nära mig själv i ålder- är oftast oändligt tacksamma för avbrottet det blir i rutinerna när kyrkan kommer.
    Dessutom deltar man gärna i det som sker, oavsett om man är kyrklig eller frikyrklig, pingstvän eller katolik. En ortodox gumma som inte kan ett ord svenska brukar kyssa mig på handen, det blir hennes hela behållning av gudstjänsten.

Kritisk åldring
Men det krävs ett visst mått av beslutsamhet att gå till det tredje boendet. Anledningen till detta är att en av åldringarna - vi kan kalla honom Erik - är minst sagt kritisk till allt vad kyrka och gudstjänst heter.
    Efter textläsningen brukar han högljutt kommentera: ”Sånt där kan väl ingen människa tro på!” och efter predikan: ”Det där kan du försöka slå i någon annan!”

Kastade om
För någon tid sedan skulle jag gå dit tillsammans med en ung kantor, som nyligen tillträtt sin tjänst. Väl medvetna om vad som väntade beslöt vi att förekomma genom att kasta om en smula i ordningen, och att han skulle spela ett musikstycke direkt efter predikan.
    När jag väl sagt ”Amen” började han således spela direkt. ”Men vad gör den unge mannen?” tänkte jag förskräckt när jag hörde de inledande tonerna på det gamla raspiga elpianot.
    En första, dov baston följdes upp av en spröd treklang, när den estniske, ortodoxt troende kompositören Arvo Pärts Spiegel im Spiegel intonerades.

Märklig stillhet
Jag kikade försiktigt ut i rummet, där en märklig stillhet sänkt sig över församlingen. Stora tårar rullar över Eriks kinder. ”O, så vackert” säger han. ”O, så vackert!”
    När vi senare avslutar med Fader Vår och Härlig är jorden, rör sig Eriks läppar för första gången på länge till både bön och sång.
    När allt är slut och vi ska gå, tittar Erik på mig med sina oseende ögon och kramar hårt min hand. ”Tack!” säger han. ”Tack!”

Av Agne Josefsson, präst och pilgrim