Centrum

De kom fram med dröjande steg och osäker blick, två brunögda konfirmandpojkar. Den ene sa: ”Du Agne, var är centrum någonstans”?

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Någon timme tidigare hade vi anlänt med buss till den lilla lägergården på västkusten, ett 20-tal tonåringar med ledare.
   Nu skulle vi tillbringa en vecka av sommarlovet tillsammans, som förberedelse för den stundande konfirmationshögtiden. De hade kastat in sina väskor på rummen och rusat runt för att lära känna området de kommit till.

Inte sett havet
För de svenskfödda ungdomarna var platsen visserligen ny, men ändå inte okänd terräng. Många av dem hade föräldrar eller andra släktingar med tillgång till fritidshus, sommarstugor eller husvagnar vid havet eller någon vacker insjö, där de brukade tillbringa sommarlovet.
   Men för de här båda brunögda pojkarna, den ene från Mellanöstern, den andre från Östafrika, var det inte så. Ingen av dem hade någonsin sett havet.
    De tillhörde båda familjer, där föräldrarna antingen höll på att lära sig svenska eller ansträngde sig för att försörja de växande barnskarorna. Sommarlovet hade pojkarna till en början tillbringat på hyreshusens innegårdar, vid sandlådor och gungställningar.

Brukade hänga
Som tonåringar brukade de vanligtvis hänga i stadsdelens centrum, med fritidsgård, Konsum, busshållplats och pizzeria. I deras värld var centrum det nav de kände till, och där man vistades när man var ledig. Så var fanns nu centrum i detta nya?
Jag svängde ut med armen mot havet. ”Här”, sa jag, ”här är centrum. Havet och klipporna, tallskogen och stränderna, allt är centrum. Och här, förstås”,sa jag och pekade med handen mot hjärtat, ”här är också centrum”.
Jag försökte verkligen inte göra mig lustig på pojkarnas bekostnad. Men vi hade nu en hel vecka framför oss, där vi tillsammans kunde upptäcka att det fanns något annat än centrum som kunde göra livet meningsfullt.

En ny värld
Sakta gjorde pojkarna sig hemmastadda en ny värld. Förundrade satt de på stranden vid kvällarnas aftonbön, när lägerelden var tänd och solen gick ned i havet.
    I förmiddagarnas konfirmandlektioner kände de sig mera hemma, liksom på den angränsande fotbollsplanen. Svårare var det att närma sig stranden och vattnet, och när de övriga ungdomarna badade satt de mest och tittade på.
    När vi en kväll tog bort bord och stolar och pyntade matsalen för en stilla taizémässa, hade de varit ute och plockat stora fång av blommor att dekorera med. På ett foto jag har i mitt album står de tillsammans med andra på en klippa med stora leenden över läpparna.
    När jag ser det tänker jag på ungdomar i andra förorter, som aldrig fått uppleva något annat än centrum, varken i naturen eller i hjärtat. Om några fler kunde få somna till vågornas brus, till vindens sång i tallkronorna, eller vara med och tända ljus inför en stilla kvällsmässa tror jag mycket skulle vara annorlunda. Färre stenar skulle kastas mot polis och ambulans, fler skulle våga le och skratta öppet.
    Ibland är det tacksamt att vara Kyrka.

Av Agne Josefsson, Jönköping, präst och pilgrim