Likgiltighet av ondo

Vi behöver förebilder i livet.

VECKANS KRÖNIKA

En av mina är 97 år, hon bor numer på ett äldreboende och reser i sina minnen. Det som händer nu har hon slutat att prata om.
   Hon var en ögonöppnare för mig. Hon lärde mig om kvinnohistoria, solidaritet och hur vi måste ta hand om vår miljö, alltid leva som man lär.

Minnet av hemma
En annan förebild är Mustafa Can, denne kurd som hamnade i Skövde som sexåring, hans pappa hade fått jobb på Volvo och familjen kom efter något år.
   I boken " Tätt intill dagarna" berättar han om sin mamma, hennes svårigheter att finna sig tillrätta i Södra Ryd. Språket som hon aldrig lyckades lära sig fullt ut, råvarorna till den mat hon var van att laga fanns inte.
   Hon hade lämnat allt, men frivilligt och ändå var det så svårt, minnet av "hemma" fanns alltid kvar.

En tung ryggsäck
Jag tänker på de flyktingar jag träffar varje vecka i Tun, de har flytt från krig och förtryck och hamnat i vårt land, långt norr ut. Det är kallt och främmande, ändå är de glada för de lever.
    Vad de bär i sin "ryggsäck" kan jag bara ana men nyhetsrapporteringen från krigets Syrien talar om att de har tvingats uppleva sådant som ingen människa skulle behöva vara med om.
    De har släktingar och vänner kvar i krigets kaos eller i förläggningar i grannländerna, det är självklart att de är påverkade av detta. Med oss svenskar kan de inte prata om det svåra, språket räcker inte till, varken för mig eller dem. Men de kan möta mitt leende med ett leende, de förstår gester och tar tacksamt emot den lilla gemenskap jag kan ge.

Skogen skrämmer
Två dagar varje vecka kommer de till vår svenskundervisning i vår "skola" i församlingshemmet. De vill så gärna lära sig språket och sliter med de svåra uttalen. Bokstaven U lär vara den svåraste, men de försöker.
    Vi förmedlar också praktisk information såsom seder och bruk, oskrivna lagar och beteenden samt om att vi har en fantastisk natur. Skogen skrämmer och det är svårt att förmedla att vi inte har några farliga djur här. Jag har många gånger fått frågan " men i den här stora skogen, här finns väl lejon?".

Den onda likgiltigheten
Givmilda människor i närområdet skänker kläder och skor, lakan och handdukar samt annat som kan behövas för den som tvingats lämna allt. Allt tas tacksamt emot.
    Jag kan inte få stopp på krig och förtryck. Men jag kan som medmänniska göra det lilla, bry mig om de jag möter i det lilla sammanhanget. Likgiltighet är av ondo, då samtycker man till de onda krafterna.

Av Gudrun Carlsson, Friel
Publicerad 19 december 2016