Läsa - en mänsklig rättighet

En tanke kom till mig: Tänk om jag inte kunde skriva eller läsa!

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

En avgrund öppnar sig i mitt inre, tänk att inte kunna förmedla sig i text. Detta gör jag dagligen på sociala medier, berättar och förmedlar tankar och idéer.
    Tänk dig in i situationen att aldrig kunna läsa en beskrivning, aldrig förstå texten till en film och allt annat som vi dagligen får till oss genom det skrivna ordet.
   Tänk att aldrig kunna skriva en hälsning, aldrig skicka ett brev och allt annat som vi skriver oftast dagligen. Vi använder vårt språk i text hela tiden utan att tänka på det.

Mor och dotter
Jag gör det utan att reflektera – fram tills idag. En ny kvinna har kommit till vår ”skola” i Tun. Hon kom till Sverige för fyra månader sedan. Dottern som är 14 år, hade kommit som ensamkommande för åtta månader sedan. Ingen av dem är läs- eller skrivkunnig.
    De kommer från Afghanistan, ett land där många har det som de. Tänk vilket brott mot de mänskliga rättigheterna ett land begår som inte ser till att landets befolkning får gå i skola. Jag vet att en del får skolning, men kvinnor och flickor får i mindre utsträckning denna möjlighet.

Tar chansen
Idag får hon möjlighet genom vår ”skola” , en chans som hon helhjärtat tar. Hon visar stolt upp sin hemläxa, sida efter sida där hon har tränat på bokstäver. De blir så fina och jämna och hon kan följa linjen, inte det lättaste när man aldrig har fått hålla i en penna.
    Hon tränar på att säga svenska ord och har ett fint uttal då hon härmar när vi säger före. En del ord kan hon säga såsom ”dotter”, troligen viktigt för henne. Hon såg dåligt, fick huvudvärk på lektionen, men nu har hon fått läsglasögon av oss och det fungerar.
    Jag vet att hon och dottern förmodligen kommer att bli hemskickade. I dag verkar inga afghaner få stanna, och det är så smärtsamt att veta. Men den tid hon har hos oss kan trots allt fyllas med något positivt.

Av Gudrun Carlsson, Friel