Det är svårt att skriva om något annat än kyrkovalet så här den andra veckan i september. Både kyrklig och sekulär media har under några intensiva veckor stor bevakning på det som tidigare har kallats det glömda valet. Det är ingen vacker bild av kyrkan som spelas upp inför öppen ridå. Nomineringsgrupper såväl som enskilda debattörer tycks vilja excellera i att betona skillnader mellan dem själva och andra - till egen fördel och andras nackdel. Andra grupperingar försöker sko sig på situationen för att driva igenom egna, onda syften. Ja, jag säger onda syften, för det är vad splittring är. Diabolos, han som splittrar, är ett ständigt hot mot Guds församling och visar sig inte minst i människors hat, misstänksamhet och ovilja att se varandra med kärlekens ögon. När vi låter splittring råda i Guds församling är det en synd, och det är inte kyrka.
Svenska kyrkan säger om sig själv att hon är en öppen, demokratisk folkkyrka. Hennes organisation är baserad på gemensamt ansvar mellan lekfolk och ämbetsbärare, tillsammans tar vi ansvar för församlingens grundläggande uppgift, styr och leder utifrån respektive gåvor och kallelser. Allt för att leva missionsbefallningens ord, och som Kyrkoordningen formulerar det: ”för att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Respekt för varandras kallelse och uppdrag i Guds församling är grundläggande för att det gemensamma ansvaret ska kunna utövas. När vi framställer varandra som fiender är det en synd, och det är inte kyrka.
Nya testamentets bilder av församlingen är organiska, levande och rörliga. Församlingen liknas vid en kropp där Kristus är huvudet och där alla som vill tillhöra honom utgör kroppens lemmar. Hon liknas också vid ett träd, vars stam och rot är Kristus och vi alla dess grenar. Ögat kan inte säga till handen ”jag behöver dig inte”. När ögat ändå gör det är det en synd. Foten kan inte säga ”jag behövs inte”. När foten ändå gör så är det en synd. Trädet vars grenar sträcker sig mot himlen hålls samman av stammen som genom rotsystemet ger näring till grenverket. Grenarna är olika varandra, en del stora och kraftiga, andra små skott bara. Men alla har de en koppling till stammen och det är vad som håller dem samman. I dessa beskrivningar av församlingen finns en djup erfarenhet av mänskligt liv men också ett löfte - Guds vision av sin kyrka.
När Jesus ber för sina lärjungar ber han om att de ska vara ett, att enhet ska råda i hans kyrka så som han och Fadern är ett. Jesus vet att detta ska vara hans kyrkas största utmaning. Inte minst i kyrkovalstider, om man ska tala utifrån den lilla kyrkoprovinsen i Sverige. Splittring, osämja, oförsonlighet och att i det öppna eller tysta peka ut grupper och enskilda som ovärdiga sitt kristna namn, oönskade i den kristna gemenskapen - det är en synd och det är inte kyrka.
Församlingen, kyrkan, tar konkret gestalt i tid och rum genom hennes människor. Samtidigt överskrider kyrkan tidens och rummets gränser. Gemenskapen som kommer till uttryck kring altarringen är en gemenskap som innefattar de som har varit och de som ska komma.
Där stängs inte någon enda ute, inte ens den vars åsikter inte stämmer med mina egna. Med fokus på Kristus och med modet att se min egen synd och mina egna tillkortakommanden kan församlingen bli det som hon är tänkt att vara: en försonad mångfald, en bild av Guds rike.
Judith Fagrell
komminister i Valle församling Skara pastorat