En lycklig sommar

”Titta” sa församlingspedagogen upprört, ”nu har vi fått Timmy också”.

Foto: Sven-Erik Falk

SOMMARKRÖNIKA

”Han är hopplös i skolan”, fortsatte hon ”Bara bråk och stök hela tiden. Och tjejerna är livrädda för honom. Han tafsar på dom när han tror att ingen ser. Jag vet, för jag har en dotter som gått i samma klass”.
   Det var i slutet av sommaren. Vi satt för att gå igenom kommande läsårs konfirmander och skicka ut inbjudan till första träffen.
   Framför oss låg nu ett helt år. Under en helg varje månad skulle konfirmanderna ha läsning på lördagarna och sedan medverka i söndagens gudstjänst.
   Till detta kom tre veckors intensivläsning på sommaren, med ett veckolångt läger som höjdpunkt. Ett tjugotal ungdomar väntade på att börja, bland dem Timmy.
   ”Vi får se” sa jag. ”Det kanske ordnar sig på något sätt”.

Pigga ögon
Så gick tiden, och vi samlades till första läsningen. Jag hälsade på alla, inklusive Timmy, en liten piggögd kille med rufsigt brunt hår.
    Lektionerna gick bra, ända till första rasten. När vi stod i kön till fikabordet såg jag att Timmy, som av en händelse, lät sin hand nudda vi en flickas stjärt. En stund senare ”råkade” hans hand nudda vid en annan flickas bröst.
   ”Timmy” sa jag. ”Kom med här! Det är en sak jag vill berätta för dig”.

Såg ner i golvet
Vi gick ut i köket, jag stängde dörren, och lade armen om hans axel.
   ”Du Timmy, jag såg precis vad du gjorde nyss. Jag vill att du ska veta, att här under konfirmationen är vi goda kamrater, som respekterar varandra. Ingen tafsar på någon, varken kille eller tjej. Jag vill höra dig säga att detta inte kommer att upprepas!”
   Timmy såg ut som han fått ett slag i ansiktet. ”Är det okej?” frågade jag.
   Men han svarade inte, han bara rodnade och tittade ned i golvet. Till slut nickade han till svar.
   Resten av lektionen var han intensivt sysselsatt med att rita i anteckningsblocket. Han pratade inte med någon.

Plikttrogen
Jag var rädd att Timmy skulle hoppa av läsningen efter detta, men det gjorde han inte. Han kom plikttroget till varje samling, även om han inte alltid var påläst som de andra. Så gick månaderna, och det var dags att åka på läger.
   Redan första dagen såg jag att detta nya gjorde gott för Timmy. Här fanns inga småsyskon som snodde runt benen och gjorde det stökigt hemma. Inte heller några tillfälliga besökare som gjorde hemmet osäkert. Han verkade lycklig.
   När konfirmanderna från en dag till en annan fått i läxa att läsa upp hela trosbekännelsen frågade jag på morgonens lektion: ”Vem vill börja?” Alla tittade ned i bänkarna. ”Timmy?”
   Han rodnade, men läste sedan upp hela trosbekännelsen utan staka sig en enda gång, vilket väckte jubel, applåder och visslingar hos de andra.

Stoltare hållning
Resten av veckan gick som i en dröm för honom. Han skötte sig exemplariskt, kunde allt och svarade glatt på alla frågor.
   Jag såg också hur han ändrade sig rent fysiskt. Kroppen fick en annan och stoltare hållning, blicken blev stadig och glad, munnen nära till skratt.
   Så blev det dags för konfirmationshögtiden, och tid för planering av de olika momenten i gudstjänsten.
    ”Vi går in två och två i kyrkan. Det är jämnt antal flickor, men udda antal pojkar, så en av pojkarna får bära korset. Det vill jag att du gör, Timmy” sade jag.
   Han rodnade av stolthet. ”Visst, chefen” sa han spjuveraktigt, ”det gör jag”.
   Ingen rutinerad kyrkvärd kunde ha utfört uppdraget med större värdighet än Timmy. Efteråt frågade jag honom: ”Har du lust att vara konfirmandmedhjälpare nästa år?”

Se hoppet tändas
Timmy, som naturligtvis inte heter så i verkliga livet, blev inte konfirmandassistent. Men när vi långt efteråt träffades på stan buffade vi på varandra och sa: ”Visst hade vi det härligt på konfirmandlägret”
   ”Ja”, sa han ”det var toppen. Det bästa hittills, faktiskt!”
  Så gick tiden. Timmy började på en annan skola, och vi tappade kontakten. Efter några år berättade en kamrat, att han hamnat i kriminella kretsar. Men en annan kamrat svarade upprört: ”Det har han visst inte. Det går bra för honom”.
   Jag vet inte. Men en sak vet jag: att en pojke som råkat växa upp i en dysfunktionell familj ändå kan se tillbaka på åtminstone en annorlunda och mycket lycklig sommar i sitt liv. Det kan ingen ta ifrån honom.
    Och inte mig heller: Att få se en tonåring växa i mognad, och se hoppets låga tändas i ögonen, är en förmån som präst.

Av Agne Josefsson, präst och pilgrim