Dramat handlar egentligen om hur den medelålders heltyska kvinnan träffar en 20 år yngre marockansk man och hur omgivningen reagerar på (mot!) deras kärleksrelation. Bara det dramat är ju fortfarande fasansfullt aktuellt.
Men titeln skulle också kunna stämma in de budskap som min smartphone gett mig under mina semesterveckor. Pling och så meddelar mig telefonen det senaste lidandet i realtid och fullfärg.
Rädslans tid
Undrar vad historien kommer att säga om de första 50 åren av 2000-talet. Kommer de att säga att det var en rädslans tid? En tid när vi försökte bygga murar för att bevara något som vi trodde vi haft men som gått förlorat.
Kommer man att se på det som tiden då vi blev våra egna experter, när vi googlade upp bekräftelse på vår egen kunskap och inte längre litade på någon. Varken på polis eller politiker eller sjukvård eller skola eller kyrka eller…
Tyvärr verkar det som om kyrkan inte heller är en fredad tillitszon. Den nya kyrkohandboken måste följas till punkt och pricka.
Man får inte lägga till, eller dra ifrån. Inte hämta material från någon annanstans, utan bara följa det som beslutats. Gör rätt för Guds skull?
Växer i frihet
Ändå har vi lärt oss att vi och våra relationer inte växer av tvång, utan av frihet. Och vi vet i våra kroppar att vi utvecklas av våra olikheter, inte av våra likheter. Och att vi måste släppa fri den som vi älskar!
Jag träffade en gång i slutet av sjuttiotalet i Lund en ortodox präst, som jag nu glömt namnet på (tänk så många namn man glömt genom åren). Efter nån form av teologisk diskussion, lade han armen om mig och sa: ”Ja du Rolf, men kom ihåg att kristendomen är den sanna anarkismen”, och så gick han.
Tror inte att han tänkte att vi som vill följa Jesus är utan ordning. Men jag tror att han upptäckt att den lag som styr våra liv och vår inriktning är kärlekens lag.
Det är den lag som är till för andra. Den gör att man kan ge av sitt eget, för den andres skull, och att man därför vågar behandla människor olika, eftersom vi är olika. Rädsla urholkar själen, visst är det så, men kärleken fyller våra själars tomrum med liv och liv i överflöd.
Av Rolf Wollert, präst i Sollebrunn med omnejd