Skara stift

Prata med oss

Kontakt

Skara stift Besöksadress: Skoltorget 1, 53231 Skara Postadress: Box 173, 53223 Skara Telefon: +46(511)26200 E-post till Skara stift

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Vårt behov av symboler

Hur känner vi igen varann, hur hittar vi de med liknande uppfattningar som en själv? Jo vi har tecken, symboler.


Bild: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

En sådan symbol är flaggan. Den talar om vilket land jag kommer från, vilken sida jag kämpar på och den ger en identitet.
   Jag har vänner i Estland som kan berätta om när de äntligen vågade hissa sin egen flagga på Långe Herrman, ett högt torn på Domberget i Tallinn. Den blå-svart-vita flaggan var en symbol för frihet.

Gömde flaggan
När jag kom till Estland första gången i juli 1990 så vajade den på tornet. Jag förstod inte då vilken stark symbolik det var för de i gruppen som för första gången sedan 1944 återvände "hem".
   Man berättade för oss om de som gömt sin flagga under den ryska ockupationen. Blev flaggan upptäckt så renderade det fängelse och en resa till Sibirien. Någon hade satt fast flaggan på undersidan av sitt köksbord. Den fanns med dem fast dold, och de tog en stor risk.

Nu är allt bra
Jag har flera gånger läst boken "Utrensning" av Sofi Oksanen, som utspelar sig på den estniska landbygden. Där berättas om den rädsla som fanns bland alla för att avslöjas.
   Man tvingades ange andra för att rädda sig själv eller en anhörig. När muren föll fick vi reda på mycket om det angiverisystem som funnits i "gamla öst" och hur det hade fungerat.
   Jag är i grund och botten väldigt naiv och tror att NU är allt bra. Men verkligheten visar ju att så inte är fallet. Rädsla för att bli angiven finns bland många också idag. Det är bara andra regimer som är hotande för de som har avvikande uppfattningar.

Rädslan finns
Bland våra flyktingar här i Sverige i dag finns rädslan för att bli igenkända, trakasserade och att de som är kvar hemma skall utsättas för olika hot och straff.
    Det kan nog vara orsaken till att deras berättelse ändras över tid. Man vet inte vad man vågar berätta. Svenska myndigheter misstycker och säger att de far med osanning.
   Jag tror inte vi i vårt trygga land riktigt förstår den rädslan. Det handlar om liv eller död på riktigt, och då väljer man vad som berättas.

Drömmen måste finnas
Just nu upplever jag att väldigt många från Afghanistan skickas hem. För de flesta är det farligt att återvända men myndigheterna anser inte det. Sorgligt för oss att missa en massa begåvningar som Sverige behöver i framtiden och katastrofalt för de drabbade.
   Att alla länder en dag är demokratier är kanske en orealistisk dröm. Men jag och många andra måste få ha den, annars kan det kvitta med framtiden.

Av Gudrun Carlsson, Friel