Vid sidan av vägen

Some of us fall by the wayside. And some of us soar to the stars. And some of us sail through our troubles. And some have to live with the scars.

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

För att boosta mig själv inför att skriva denna krönika, samtidigt som jag känner mig stressad för allt som ska läsas på den kurs jag går, lyssnar jag på en gammal klassiker, Circle of life från Disneyfilmen Lejonkungen.
   Den sången har jag lyssnat på många gånger. Texten kanske kan beskrivas som trivial och genialisk samtidigt.
   Men ack så den slår an en ton i många av oss. Både musikaliskt och textmässigt, det är väl därför jag inte tröttnat på den trots att det gått 25 år sedan jag hörde den första gången.

Ramlar i diket
Några rader som satt sig lite extra lyder, fritt översatt: “Några av oss faller vid sidan av vägen (typ i diket), några av oss svävar mot stjärnorna, några av oss seglar genom våra problem, andra måste leva med ärren.”
Så ser livet ut. Varför?
Texten ger svaret, som jag förstår det, att så ser helt enkelt livet ut. Vissa saker kan vi aldrig förstå utan där får tron ta vid, eller vantron.
Vad säger vår kristna tro då?
Jo, att det pågår en kamp mellan ont och gott, men att det goda redan har segrat även om det kan se mörkt ut på ytan.

Försoning
Snart är fastetiden slut och Jesus närmar sig Jerusalem där han, genom lidande och död, går mot uppståndelse och nytt liv. Försoning mellan Gud och människa och Guds seger över det onda.
   Men på ett mer jordnära plan, hur lätt är det att försonas och när är det läge för försoning? Försonas med sig själv, att livet har gått si eller så, försonas med andra, med Gud. Går det att försonas med allt, är det ens önskvärt?

Överlåtelse
Vi lever så olika liv och jag kan inte föreställa mig de flesta andras liv på denna planet. Så jag vet inte. Att då ha en tro att hålla sig till kan hjälpa, åtminstone hjälper det mig ibland även om jag understundom drabbas av tvivel.
   Inte för att jag varit med om något exceptionellt hemskt men för att vissa saker tror jag jag/vi får överlämna till Gud.
   Offer kan kanske inte försona sig med förövare, vissa kan inte försona sig med sitt öde, men kanske kan överlåtelse till en kraft större än oss själva hjälpa. Vi kan inte, men det vi kallar Gud kan.

Inte döma
Att samtidigt kontemplera över sina egna misstag och sin egen “synd” kan i mitt fall också vara fruktbart. Vid ett första ögonkast tycker jag inte att jag gjort något fel, jag har gjort så gott jag har kunnat.
   Sant. Men om jag kunnat finns det saker jag kunde gjort bättre. Det finns inbyggt i oss, vi kan inte undgå det.
   Jag försöker att inte döma, men det ploppar upp hela tiden, jag dömer mig själv och jag dömer andra, utan att jag ens hinner tänka. Men jag vill inte. Domen är inte min, den är Guds.

Redan förlåtna
Då är det skönt att tänka att jag är människa, skapad inkomplett hur väl jag än vill. Och att vi redan är förlåtna, om vi bara kan inse det och ta emot det.
   Därmed lutar jag mig tillbaka och citerar Jesus: “Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”.
Det får bli svaret, just nu i alla fall, på frågan “Varför” vissa av oss faller i diket och vissa av oss flyger mot stjärnorna.

Av Catharina Sundqvist, Skara, f.n. student i psykologi

Vill du höra Circle of life och fundera vidare - klicka här!        
eller här, en underbar version dock utan versen nämnd i texten:

      

Detta är en krönika där skribenten själv svarar för de åsikter som framförs.