Fint kors!

Jag står och läser baksidestexten på en nyutkommen bok. Det är varmt i affären, så jag har knäppt upp min lätta sommarjacka.

Foto: Martin Reftel and Jessica Reftel Evans

VECKANS KRÖNIKA

I ögonvrån ser jag hur en lång och mycket vacker kvinna med sydländskt utseende är på väg åt mitt håll. Hon kommer ända fram till mig, nuddar lätt med pekfingret vid mitt halskors och säger med ett strålande leende: ”Fint kors!” Sedan försvinner hon snabbt ut genom dörren innan jag hinner säga något.

Ett enkelt kors
Nu hör det till saken, att mitt ”fina kors” är av mycket enkelt slag. Ett blygsamt träkors, hängande i snöre och inköpt för15 kronor för länge sedan. Jag skaffade det vid en tidpunkt, när dragningen mot franciskansk spiritualitet och pilgrimslivets enkelhet började göra sig påmind.
    Det är inte av den sorten, som man ger i present vid födelsedag eller jul. Inte heller ges sådana insignier åt prostar eller biskopar vid deras utnämningar. Men kanske just beroende på dess enkelhet har detta kors har gett mig många oväntade och glada överraskningar.
    En gång för några år sedan fick jag 10 procent i rabatt på dagens rätt på en vägkrog i Hasslerör, bara för att innehavaren fick syn på mitt kors om halsen. En annan gång böjde sig en guldsmed, van vid pärlor och diamanter, fram över disken för att granska det närmare. ”Fint kors du har där” sa han. ”Det är just insvängningen mot mitten som gör hela saken!”

Tjena prällen!
Jag funderar över hur det kommer sig, att mitt lilla halskors i trä har gett så många positiva kommentarer genom åren. Jag har ju annars ofta gått iklädd prästkrage, men den har inte gett samma positiva respons.
    Mestadels är det skolbarn (”Hej där, är du präst? Är det kul att vara präst?”) eller ledighetskommitten på parksofforna (”Tjena prällen”) som har reagerat.
I ärlighetens namn måste erkännas, att jag även hört ordet ”Prästjävel” muttras bakom min rygg när jag burit ämbetsdräkt.
    Kanske beror de blandade reaktionerna på att prästkragen för somliga signalerar att jag har betalt för att tro. Ett enkelt halskors i trä, särskilt om jag är civil, sänder ett annat budskap: Inte att jag har betalt för att tro, utan att jag vill tro, och att tron är viktig för mig!

Kvinna med kanyl
Sedan en tid dras jag med en åkomma, som gjort att jag måst lämna blodprov en gång i månaden. Kvinnan som sticker mig i armen är från mellanöstern. Jag är hennes första patient för dagen. Hon skiner upp och säger mjukt, med stark brytning: ”Du har ett fint kors!”
    En månad senare är det dags för nytt blodprov. Samma kvinna sticker. ”Åh, är det du” säger hon, ”Jag blev så glad när jag såg ditt kors förra gången. Jag tänkte på det och var glad hela dagen. Nu hoppas jag, att jag får en lika bra dag denna gången också!”
    ”Det hoppas jag också” säger jag. Hon är flink med kanylen och jag kommer inte på något mer att säga just då. Men lite senare tänker jag: ”Du vet kanske inte om det, men idag är det är du, som har gjort mig glad”.

Av Agne Josefsson, präst och pilgrim
Publicerad 23 september 2016