Den förträfflige skidåkaren

Efter några dagars övning så funkar skidåkningen fantastiskt bra. Tekniken kommer tillbaka.

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Diagonala! Staka! Skjuta ifrån och krypa ihop när det går utför. Glid och fäste. Lugna tag. Armar och ben, rygg och höft. Framåt…bara framåt.
   Just när det går som bäst och kroppen känns som skönast så blir det plötsligt tvärstopp. De båda spåren är belamrade av en hel hop folk.
    Jag undrar vad som har hänt. Har någon blivit skadad? Men så är det inte. Det visar sig vara en grupp danska turister som tvekar inför ett nedförslut, som inte ser så där förfärligt ut.
    Och så har de alla stannat och det finns ingen väg förbi. De har blivit upptagna av sin egen värld och det finns i deras hjärtan inte plats för någon annans.

Ta lite hänsyn
Först blir jag sur. Nu när allt gick så bra och flytet fanns och inga hinder och så står det några vilsna danskar som inte ger plats åt någon annan. De måste väl förstå att det finns andra i spåret som också vill åka skidor. TA LITE HÄNSYN!!!!
    Men så märker jag att jag, som så ofta, egentligen pratar med mig själv. Om nu danskarnas hela uppmärksamhet var på hur de skulle ta sig ned för det, i deras ögon, livsfarliga stupet.
    Så var ju mitt hjärta fyllt av min egen förträfflighet och hade alls inte plats för några danskar. I varje fall inte de som stod stilla i spåret. Så jag gjorde ju precis likadant som de gjorde. Och borde egentligen säga samma sak till mig själv. Ta lite hänsyn!

Solen värmer
Så jag stod stilla och väntade. Och var det inte en liten fågel jag plötsligt hörde vårvissla lite i en buske bredvid. Och såg jag inte hur vårsolen värmt upp bäcken något, så att en liten rännil levande vatten sipprade fram.
    Så kom så småningom alla danskar ned för den livsfarliga backen.

Av Rolf Wollert, präst i Sollebrunn med omnejd