Flyktingar behövs i samhället

Mer och mer ser vi hur de som kom till vårt land hösten 2015 arbetar på olika ställen, inte minst i vården.

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Många har lärt sig svenska och kan nu fylla viktiga tjänster i vårt samhälle. Min granne är ansvarig för äldreboendena i grannkommunen. Förra sommaren hade inte ”gått runt” med personal om hon inte hade haft före detta flyktingar som täckt upp.
    ”Och de kom alltid till jobbet” sa hon, vilket en del svenska ungdomar inte alltid gjorde.
    Vi tre äldre damer strävar på i vår ”skola” och tror väl att vi snart inte behövs. Kanske är det sista terminen. Våra elever lär sig svenska och kan till och med satsdelar i vissa fall. Idag har de lärt sig att böja ord, det betraktar jag som en bedrift.

En i gruppen
Men alla har det inte så lätt. En äldre kvinna som aldrig har fått gå i skola i sitt hemland bor nu själv, utan sitt invanda nätverk med barn och barnbarn omkring sig. Hon har troligen aldrig bott ensam men nu tvingas hon till det.
    Terrorgrupper anföll och slog henne så hon har ont av skadorna fortfarande. Vid samma tillfälle slog de ihjäl hennes barn. Hon flydde men bär ju traumat inom sig, obearbetat.
    Hur ska vi kunna hjälpa henne? Utan gemensamt språk kan man inte dela tankar och smärta. Just nu vet vi inget om hennes framtid och om hon får stanna, var ska hon bo, ensam, ingen som ser till henne. Hon är rädd för att återvända.
   För henne kan man bara be och låta henne vara en i gruppen så länge vi håller på med skolan.

Krumelurer på papper
Myndigheter och sjukvård skickar brev till henne, men för henne är det ju bara krumelurer på ett papper. Hur ska hon se skillnad på reklam och viktig information.
    Vi har lärt henna att vita brev ska hon komma med till oss, så hjälper vi henne. En så enkel sak (i våra ögon) som ett bankomatkort är för henne omöjligt att klara, hon kan inga siffror. Hittills har hon fått hjälp av andra asylsökande men hennes utsatthet är ofantlig.
    Så skall hon våga lita på oss främmande människor, hon som inte kan lita på sina landsmän! Människans förmåga att stå ut är ibland ofattbar.

Vi som har fått träffa alla dessa människor i över tre år har lärt oss så mycket av dem, vi har fått insyn i kulturer som vi aldrig mött, våra enkla svenska liv har blivit så berikade och vi har stor respekt för de som tvingats lämna sina länder, dessa möten unnar jag alla.

Av Gudrun Carlsson, Friel

 

      

Detta är en krönika där skribenten själv svarar för de åsikter som framförs.