Babbla och förstå

Pingsten har just passerat. Återigen en av de där texterna som på något sätt inte riktigt berör mig.

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Jag är väl inte riktigt teologiskt bevandrad. Och kanske brister i jag tro, men på något sätt så passerar de förbi. Nästan obemärkt.
   Och det är så med många berättelser. Mest de där som handlar om konstiga saker som sker: barn som väcks från de döda, mat som räcker till flera tusen, sjuka som blir friska och nu - prat som förstås av alla. Ja det var ju kul för dem, men sen då?
   Inte är det till stöd för mitt liv. Det ger inte livet tillbaka till mina döda barn eller botar mina närmastes sjukdomar eller hjälper mig att bli förstådd.

Begriper allt mindre
Nu menar ni kanske att det beror på att jag har för lite tro, att jag ber för dåligt, att jag inte riktigt har förstått vad Jesus kan göra för mig. Och visst. Jag kan hålla med om det.
   Min tro är för dålig, jag ber för lite och inte begriper jag så mycket heller. Mindre och mindre faktiskt, ju fler åren blir.
    Men, för mig har det blivit alltmer viktigt att det finns något i Bibelns berättelser som säger något till mitt liv just nu. Inte bara något som hände långt borta för länge sedan.
    Därför är det skönt för mig att berättelsen om Babels torn finns med. På något sätt är ju de första kapitlen i 1 Mosebok inte bara berättelser om något som är historia, utan historier om vad det innebär att vara människa. Just nu.
    Varför vi längtar, varför vi är ensamma, varför vi känner skuld. Varför vi är främmande för varandra och andra. Existensens grund skulle man kunna säga. Historien om dig och mig och alla andra.

Blir förstådd
Och då blir pingstens berättelse levande för mig och en utmaning. Kyrkans födelsedag! Den mellanmänskliga förståelsen återskapad. Babels torn omintetgjort.
   Kyrkan blir platsen där jag blir förstådd och jag försöker förstå. Inga gränser mer, inget utanförskap. Där varje människa kan vara just så som hon är och bli accepterad, begriplig och förstådd.
   Det är en utmaning! Och om det är det verk som den heliga Andan utför, då kan jag bli berörd och beklämd.
   Berörd för att den berättelsen då talar djupt in i min längtan. Beklämd för att vi så lite har levt i den andliga utmaningen det innebär att se varandra och andra som dem vi är. Och mer varit och är upptagna av vår egen förträfflighet.
    Så blir, som så ofta, Guds heliga Andes utmaning, att vara det som vi längtar efter.

Av Rolf Wollert, präst i Sollebrunn med omnejd