Att leva i påsktiden

Jag tycker så mycket om att söndagarna som följer på påskdagen numera benämns " i påsktiden" istället för "efter påsk".

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Vilka ord vi använder ger viktiga signaler och inspirerar till eftertanke. Vårt kyrkoår är ju kronologiskt.
    Men på sätt och vis lever vi ständigt i påsktiden med glädje och uppståndelseyra, samtidigt som livet också är fasta och förberedelse, förundran och djup. Glädje och sorg följs sannerligen åt.

Vill ha bevis
I en av veckans bibeltexter möter Jesus de tolv som håller sig undan efter påskens händelser. En av dem kan inte alls känna någon uppståndelseglädje med mindre än att han får se klara och tydliga bevis för att Jesus skulle vara hos dem igen.
    Muntliga vittnesbörd hjälper inte - han vill se spikhålen. Och Jesus kommer och låter honom se och känna. Jesus möter var och en på det sätt som hen behöver. ”Du tror därför att du har sett mig”, säger Jesus till den tvivlande, ”men saliga är de som inte har sett men ändå tror”.

Det går att tro
Det går alltså att tro utan att ha sett ett tydligt tecken. Det går att känna tillit även om tveksamhet fortfarande råder.
    Evangelisten Johannes skriver till oss att Jesus gjorde ännu fler tecken än dem som tagits med i hans bok. Men de som finns med har nedtecknats för att vi ska tro att Jesus är Guds son och för att vi genom att tro ska ha liv i hans namn.
    Några av oss väntar fortfarande på det där tecknet. Några av oss har sett och känt. Några av oss känner uppståndelsens glädje medan andra längtar efter någon form av levande liv.
   Så är det att leva i påsktiden, och det finns endast ett sätt att göra det på: tillsammans med Gud och tillsammans med varandra.

Av Karin Långström, präst vid folkhögskolan i Hjo