Ett märkligt fenomen

På livskunskapen med deltagarna på konstlinjen frågade jag vad konst är. Svaren blev många och varierande.

Foto: Sven-Erik Falk

VECKANS KRÖNIKA

Det var alltifrån oerhört statiska definitioner till ifrågasättande om det överhuvudtaget går att ställa den frågan. Ett svar som verkligen fastnade hos mig lyder så här: "en persons tankar och känslor kombinerade och manifesterade på fler sätt än vad som kan beskrivas"

Ett fenomen
Konsten är ett märkligt fenomen. Bilderna kan hjälpa oss att öppna upp och beskriva, hjälpa oss att sluta vara så fixerade vid antingen hjärna eller hjärta, så att verkligheten kan integreras i oss.
   Både känsla och förnuft. Var för sig manifesterade i dramatik eller melankoli och allt där emellan, och naturvetenskapligt begränsande och evidensbaserat veto-beteende...
    Gud är också på fler sätt än vad som kan beskrivas. Manifestationer av Gud kan vara vackra. Den kristna bildkonsten, ikoner, mosaiker och fönster av Bo Beskow kan föra oss närmare Gud.
    Vi kan uppleva något av Gud i det vackra. Men Gud är i lika hög utsträckning - eller mer? - i det destruktiva, fula, obeskrivligt plågsamma. Där är Gud medvandraren och befriaren.

Portar för havet
I Jobs bok berättas om den lidande Job. Han förbannar dagen han föddes och skär sig med vassa lerskärvor för att lindra sin plåga. Han undrar varför Gud inte griper in, och efter hand talar Herren till Job ur stormen:
   "Vem satte portar som spärr för havet? När det bröt fram ur moderlivet och jag gav det molnen till kläder och dimman till lindor, satte jag för det en gräns och stängde med portar och bommar.
Jag sade: ”Hit men inte längre, här skall dina stolta vågor hejdas.”
Har du någonsin kallat fram morgonen, har du visat gryningen dess plats, när den skall gripa om jordens hörn och skaka bort de onda?" (Job 38:8-13)

Skakar om
Jag läser och målar en tavla i mitt inre. Akvarell, tror jag. Ett brusande hav, kanske Medelhavet, rutten där flyktingbåtarna driver som vilsna farkoster. Jag målar portar och bommar, men inte till Europas trygghet utan för att stänga främlingsfientlighet och ondska och lidande utanför.
   Nu är det Gud som står för gränskontrollen: hit men inte längre kan kaosmakten få härja, men snart kommer den goda gryningen som griper om jordens hörn och skakar bort det onda. Jag målar Gud som skakar smulorna från en nersmutsad bordsduk och som omsorgsfullt breder ut den på stranden.
   Där dukas bröd och vin upp och du och jag är bjudna. Inbjudna till en relation med den som är mer än vad som kan beskrivas, och som möter oss på fler sätt än vad som kan beskrivas

Av Karin Långström, präst och lärare vid Hjo folkhögskola
Publicerad 13 oktober 2016