VECKANS KRÖNIKA
Med elva kyrkor i församlingen och sjutton i hela pastoratet blir det inte varje söndag i var och en. Men det var Tuns kyrkas tur härom söndagen.
Denna kväll hade förberetts av en gudstjänstgrupp som inneslutit några av de asylsökande som finns i vår närhet. Just dessa kommer från Eritrea, är kristna och mycket varmt troende.
På flera språk
Vi firade en mässa där evangelium och böner lästes på svenska, engelska och tigrinja . En procession gick in där Akberet bar korset, hennes son Naod evangelieboken och Almas bar vinkannan.
Det kändes fint att de ville medverka och den känslan delades av många som kom på mässan. Kyrkan var fylld av värme och gemenskap, vi hörde ihop och böner för fred bads på flera språk. En kväll att minnas.
En sväng till kyrkan
Jag förundrades i början av vår vänskap över att de var så tydliga med sin tro, att den var så viktig för dem. De går varje dag en sväng till kyrkan.
Den är inte öppen men de lägger handen på kyrkdörren och ber. De är på en helig plats och det är viktigt för dem.
Almas berättade att hemma i Asmara öppnar kyrkan klockan fem på morgonen. Man stannar på väg till jobbet för att be en bön för dagen. Det är viktigt för dem att ha med Gud i sin vardag.
Noga med bordsbön
Likaså är de noga med att be bordsbön. När de asylsökande bjöd in till en fest för att fira några som fått uppehållstillstånd så började jag äta när jag satt mig (vi var många runt bordet och då får man börja, "så gör vi i Sverige").
Men när mina nya vänner satte sig, böjde de sina huvuden och bad för maten och jag skämdes något alldeles väldigt mycket. Min mamma lärde oss att be bordsbön. Jag minns att jag tyckte det var "omodernt", och slutade med det.
Numera, med de nya förebilderna, så har jag tagit upp denna goda sed. Vi har mycket att lära av de nytillkomna svenskarna.
Inget att lita på
För dessa människor som har flytt från sina hemländer finns inget längre kvar som de kan lita på. Staten är livsfarlig, likaså polisen, rättsväsendet fungerar inte och samhället är korrupt.
Då återstår tron och den blir så viktig för dem. Man måste ha något att lita till för att kunna orka leva när allt omkring har svikit eller försvunnit.
Så har det nog varit för alla människor i alla tider men vi i Sverige har i vår välfärd glömt detta.
Av Gudrun Carlsson, Friel
Publicerad 3 november 2016