Det har gått några veckor sedan vi senast sågs. Han berättar att julen varit tung. Att han tänkt mycket på sin dotter, hon som inte finns mer. Att hon inte var med vid julklappsöppningen. Att han fick sitta ensam i bänken på julottan. Att det blev så mycket över av kålrotslådan på julbordet, den som var hennes favorit. Att han saknar henne så att det värker i hela kroppen.
Han säger: -Jag visste inte att sorg kan vara så fysisk, att den liksom tar över allting.
Vi sitter en stund tillsammans och samtalar om livet, om tacksamhet och om den där saknaden som aldrig kommer försvinna och som har blivit en del av de nya livsvillkoren. Men vi pratar också om hur viktig sorgen och saknaden är, att den finns där för att det han förlorat är så viktigt. Han berättar att han började skratta när han tittade på ett tv-program för någon vecka sedan och att han liksom kom av sig.
- Det kändes så dubbelt. Det var så himla skönt att skratta och samtidigt kändes det som att jag svek henne, som att det inte är okey att skratta när hon är död. Efter en stund enas vi om att det är just så dubbelt det är och att det måste få vara så; saknaden och sorgen är så stor, men samtidigt så kan man välkomna ett bubblande skratt, man sörjer inte sämre för att man fortsätter leva.
- Det är så ensamt nu för tiden, när hon inte hälsar på längre, när hon inte ringer. Ibland går det flera dagar utan att jag pratar med någon annan människa. Jag vet knappt hur man gör längre när man ska lära känna någon.
Jag går och hämtar en terminsfolder med alla församlingens verksamheter. Tillsammans bläddrar vi igenom den och tittar vad som finns. Vi ringar in det som låter mest intressant med en lila överstrykningspenna.
- Lila var hennes favoritfärg, det kom jag att tänka på när jag såg pennan. Hon finns liksom med överallt hela tiden.
Allra mest nyfiken blir han på lunchmusiken som är varje vecka, han älskar musik och lunch ska man ju ändå äta. Han blir lite orolig att han inte ska ha råd, men skiner upp när han hör att både konserten och lunchen är gratis. Vi bestämmer att vi ska gå dit tillsammans första gången så att jag kan presentera honom för några av de andra deltagarna.
Han reser sig upp, tar på sig rocken och knäpper omsorgsfullt knapparna. Han ber om en påse för att skydda terminsfoldern och jag hämtar en åt honom. Vi tar varandra i hand med ett leende och tackar varandra för idag. Hans rygg är lite rakare när han går än när han kom. På bordet står det kvar två tomma vattenglas och i papperskorgen ligger några tårfyllda näsdukar.
Om två veckor ses vi igen.
Lena Bergman
diakon