Svenska kyrkan Stockholms stift

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Stockholms stift Besöksadress: Klara Södra kyrkogata 1, 11152 Stockholm Postadress: Box 163 06, 10325 Stockholm Telefon: +46(8)50894000 E-post till Svenska kyrkan Stockholms stift Webbplats

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

När livet vänder i dörröppningen

Det var en katastrof när Agnes dog bara en timme gammal. Och det är ett mirakel att hennes tvillingsyster Adine är så frisk och glad idag. Veronica och Lasse fick barn i 23:e graviditetsveckan. Under de kaotiska veckorna var sjukhusprästen ett stort stöd.


Bild: Mats Åsman

När Veronica svarar i telefon hörs ett nöjt klunkande i bakgrunden. Det är Adine som äter. Hon är sju månader, men med ålderskorrigering 3 ½ månad. Hon och hennes tvillingsyster Agnes föddes i den 23:e graviditetsveckan. Agnes var skörare än Adine. Det här är historien om hur livet kan vända i dörröppningen.

Veronica och hennes sambo Lasse gick i väntans tider i våras. Deras två barn Ellen, fem år, och Eric, tre år, hade fått veta att de skulle få syskon och inte bara ett utan tvillingar. Det var enäggstvillingar som fanns inne i mammas mage.

För tidig födsel

Vad ingen visste först var att det skulle bli komplicerat. Enäggstvillingar delar på en moderkaka och ibland blir det en obalans mellan fostren, en av dem får mycket av allt och den andra får lite. Så var det för Adine och Agnes. Agnes var den som fick för lite. För att undvika obalansen gjordes en lyckad laseroperation, men operationen ökade risken för för tidig födsel. Och det var vad som hände i början av april.

På Skärtorsdagen fick Veronica ont i ena sidan. Det kändes som träningsvärk. På natten började Veronica att blöda och de åkte in akut till Karolinska sjukhuset i Solna. Första diagnosen var att ett blodkärl helt enkelt brustit, men under Långfredagen gjordes fler undersökningar och läkarna såg att fostervatten läckte från en av fosterhinnorna. Detta gjorde att förlossningen kom att sätta igång av sig själv. Då var graviditeten i den 23:e veckan.

Först kom Agnes och två minuter senare kom Adine. Båda flickorna var stora för sin ålder. Adine vägde strax under 1 000 gram och Agnes lite över 700 gram.  Agnes levde i en timme, sedan orkade hon inte mer. Adine fick hjälp med andningen eftersom lungorna inte var färdigutvecklade.  Hon kördes upp på neonatalavdelningen i en kuvös.

- Det var kaos. Vad är det man får när man får barn så tidigt? Vi var inte beredda på det här och vi hade ingen kunskap, berättar Veronica.

Blev erbjudna präst

En av barnmorskorna frågade om de ville att en präst från sjukhuskyrkan skulle komma. Både Veronica och Lasse ville det. Det var påskhelg och få i tjänst, men ändå kom Mona Lindberg direkt.

- Jag hade fått morfin mot smärtan och var groggy, men jag minns att hon hade jättebra förslag.

Mona Lindberg ordnade en minnesstund på Påskdagen i Tysta rummet på Astrid Lindgrens sjukhus.

- Mona gjorde allting så smidigt. Det enda vi behövde ordna var kläder till Agnes och välja vilken musik vi ville ha.

Tre veckor senare var det begravning.

- Allt var så ljust och fint. Hon hade planerat och tänkt till. Vi har bara haft positiva upplevelser av Mona. Hon har lovat att döpa Adine senare.

Alltid engagerad

De träffade Mona Lindberg flera gånger och hon var alltid engagerad, en kontrast till psykologen som kom till neonatalavdelningen. Efter första samtalet gav hon ett visitkort och sa att de kunde ringa henne.

- När man förlorat ett barn, har ett barn på neonatalavdelningen och två små barn hemma då vill man att de ”professionella” ska ta initiativen.

Adine fick stanna på sjukhuset ända tills hon var 40 veckor, det vill säga när graviditeten skulle tagit slut. Det var tre och en halv långa månader för Veronica och Lasse. Förlusten av Agnes var en katastrof. Men kvar finns Adine som är glad, pratsam och positiv. Hur tog Ellen och Eric det?

- Barnen var med på allt. De ritade teckningar till minnesstunden, tog med gosedjur och en liten blomma till Agnes. De var med på begravningen och de hälsade ofta på Adine. De visste att det skulle bli två. Barn är så klyftiga. De förstår. Ellen och Eric var ledsna först, men det tonade ut efter begravningen. De sa att hon var i himlen nu. De fick också vara med och välja ut en gravplats på Skogskyrkogården och de ville att den skulle ligga nära farfar så att hon inte var ensam.

Vad har varit värdefullt för er?

- Att det gått så bra för Adine. Jag ser ingen skillnad på henne och de andra barnen. Alla är friska och mår bra. Det är en jättefin gravsten och en fin plats där Agnes ligger, men jag bryter ihop varje gång jag går dit. Det är fruktansvärt.

Inte tid att gå ner sig

Lyckan överväger ändå sorgen. Barnen är i en ålder då det händer så mycket och Veronica har inte haft tid att grotta ner sig. Hur har Lasse sörjt?

- Vi pratar väldigt mycket och känner varandra så väl nu. Vi har vardagligt tjafs för att vi är trötta som alla andra föräldrar, men jag kan säga ”Jag är låg, känner mig ledsen över att åka till graven idag” och han förstår. Vi har så lika åsikter om saker och ting, det visste vi inte innan. Lasse har också pratat med Mona och hans kollegor har varit väldigt stöttande.

De har tio innestående samtal var vid kriscentrum på Danderyds sjukhus som de kan använda inom fem år. Det tänker Veronica göra när Adine är lite större.

Fullt upp med vardagslivet

Just nu snurrar vardagen på snabbt. De ska bygga en ny balkong i nästa vecka och barnen ska ha med ryggsäck till utflykter, lämnas och hämtas i tid på förskolan. Veronica har fullt upp med att hålla vardagen i schack och hon tycker att det både är bra och dåligt. Livet går vidare.

- Vi ska bara fira Adine den 6 april. Det blir hennes födelsedag. Vi ska istället ha en Agnesdag när hon har sin namnsdag i januari.

Vad tänker du om att det hände?

- Jag känner mig lurad. Vilket svek. Jag skulle ju fått tvillingar. Men på något vis måste Gud finnas annars hade vi förlorat båda två eller Adine hade fått men för livet. Vi har ändå haft tur. Läkarna säger att Adine är ett mirakelbarn. Hon ser inte ut som en prematur och har inte haft några problem. Då finns det en Gud.

- Samtidigt kan jag undra varför vi fick en tvillingtransfusion? Vem vill mig så ont? Då blir jag bara arg och besviken, men jag har accepterat det som hänt och då finns det en Gud som vill mig väl.

Det är i de svåra stunderna i livet, när allt är kaos, som vi behöver stöd. Någon som hjälper till när vi är oförberedda och inte vet hur vi ska göra. Det är då vi behöver någon som sjukhusprästen Mona Lindberg.

Helena Thorén