I den sorg och tomhet som uppstår när en nära anhörig lämnar oss är det lätt hänt att man glömmer bort sig själv. Men att vända sig till en diakon för råd och samtalsstöd var inget som fanns i Stinas tankevärld för ett år sedan. Som för många andra svenskar hade hennes kontakt med kyrkan mest skett vid bröllop och begravningar. Hon varken är, eller har varit, troende men är ändå intresserad av religion och har studerat religionshistoria.
Kanske var det också den pusselbiten som gjorde att Stina accepterade förslaget att vända sig till en diakon när hennes mamma gick bort i somras.
Värdefull vänskap
– Det var en kompis till mig som är läkare, som bokade mitt första besök. Hon tyckte nog att jag var i ganska dåligt skick just då. Själv förstod jag inte hur illa det var, det var så mycket med allt kring mammas bortgång.
Kompisens första förslag, att boka tid hos en psykolog eller terapeut, var Stina tveksam till.
– Jag gick hos en psykolog för tio år sedan, när min pappa gick bort och det var väl bra. Men jag kände inte för att göra det igen. Det kändes så kliniskt, som att gå till doktorn.
De första terapimånaderna hos psykologen ägnade Stina åt att gråta och när hon väl kände sig redo att prata, tyckte hon inte att samtalen gav så mycket.
– Det blev aldrig något riktigt samtal, allt bollades tillbaka till mig. Så när min kompis föreslog en diakon blev jag nyfiken. Dessutom betalar jag ju kyrkoskatt, säger Stina med ett skratt.
Samtal med ömsesidig respekt
Eftersom Stina inte är troende kändes det viktigt att klargöra det för diakonen direkt.
– Det var avklarat de första fem minuterna och sedan var det aldrig något snack om det.
För Stinas del blev det en lyckträff att hon hamna just hos diakonen Eva Tydén Hirsch i Bromma församling. Personkemin stämde från första stund och samtalen flöt bra redan från start.
– Jag uppfattar Eva som en väldigt god människokännare. Hon är duktig på att läsa människor och förstod väldigt mycket om mig väldigt fort. Hon såg till exempel snabbt att jag är konfliktskygg. Ibland blev jag överraskad över hur rak hon var. Hon uppmuntrade mig flera gånger att inte vika ner mig, det trodde jag inte en diakon skulle leverera! Men det var precis det jag behövde höra.
Inom vården måste man föra journal, men det gäller inte inom kyrkan. Några anteckningar gjordes inte och för Stinas del bidrog det till att samtalen kändes mer informella.
– Det är en stor skillnad när man inte antecknar. Jag vet själv, från mitt jobb som socionom, att samtalet inte flyter lika lätt när man antecknar samtidigt. Eva var också extremt duktig på att aldrig snegla på klockan vilket kan vara stressande. Ändå höll hon tiden precis varje gång.
Stina upplevde också att samtalen hade en annan karaktär än hos psykologen.
– Samtalen kändes varmare men samtidigt väldigt professionella. Eva var också snabb på att göra oss till kolleger, att peka på likheter i våra utbildningar och yrken. Det kändes väldigt smickrande och stärkte mig.
Trygghet och kontinuitet
Flera faktorer bidrog till att Stina kände att hon fick det stöd hon behövde. Förutom personkemin med Eva var det avgörande att hon fick sin första tid så snabbt, inom en vecka. Hon kunde också själv bestämma hur ofta och när hon ville ses.
Tre veckor efter första mötet reste Stina bort och det blev ett uppehåll i mötena.
– Under vårt sista möte innan resan fick jag en liten reseikon av Eva. Hon föreslog att jag skulle ta fram den då och då på resan och tänka på det vi pratat om och mina föräldrar. Konstigt nog glömde jag ta med den, men sedan dess har den legat i ryggsäcken, säger Stina och plockar fram en valnötsstor vikbar ikon ur ryggsäcken, som är fullpackad med träningskläder inför kvällens pass.
Efter sex-sju möten hade Stinas situation förändrats och hon kände sig redo att stå på egna ben. Men hon vet att Eva finns där, bara ett telefonsamtal bort.
"Jag kommer nog att skicka ett sms någon gång och kolla hur det är. Och du svarar bara om du vill, sa hon."
- Det känns väldigt tryggt, att jag kan komma tillbaka just till henne om jag behöver.
Den lilla reseikonen, perfekt formad för att ligga i handen, var inte det enda Stina fick med sig på vägen.
– Hon gav mig ett väldigt bra ord för vad som händer när en viktig person försvinner ur ens liv. Man hamnar i en reorienteringsfas, där man måste rita om sin livskarta. Den tanken hjälpte mig mycket. Nu kan jag se möjligheter även i en jobbig situation.
Christina Bild