Svenska kyrkan Stockholms stift

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Stockholms stift Besöksadress: Klara Södra kyrkogata 1, 11152 Stockholm Postadress: Box 163 06, 10325 Stockholm Telefon: +46(8)50894000 E-post till Svenska kyrkan Stockholms stift Webbplats

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Seende ögon - om barnet och Gud

Vad betyder det i våra vuxna liv att Guds rike tillhör barnen? Vad betyder det för oss att ge dem en trygg famn och välsigna dem? Troligen att vara seende ögon när barn hindras att vara de som de är skapade att vara – trygga, tillitsfulla, nyfiket orädda. Tv-predikan om barnet och Gud av biskop Eva Brunne, Stockholms stift.


Barnet och Gud. Större avstånd kan det nästan inte bli. Barnet minst och Gud störst. Och mitt emellan placerar vi vuxna oss, som måttstock för hur barn ska bli och så kunna komma lite närmare Gud. Barn som råmaterial som med rätt fostran blir en bra och viktig vuxen. Formen är ju redan färdig när vi har oss själva som förebild. Det är väl det vi menar när vi talar om barnen som vår framtid. Ännu inte riktigt att räkna med, men så småningom. Det är väl det vi menar när barnen får en liten egen hörna längst ner i kyrkan bakom ett par pelare, så att de är med utan att varken höra eller störa gudstjänsten. När de blir stora nog är de välkomna fram i bänkraden.

Vad gör vi med oss själva och med barnen genom att tala om dem som vår framtid? Där i barnens hörna får ni vänta in den framtid då vi räknar med er. Ja, budskapet är enkelt. Bli som vi vuxna. Då är ni fullvärdiga.

Det var längesedan jag själv var ett barn. Det känns nästan förmätet att tala om och för en grupp som jag själv inte tillhör. Lika obekvämt som att tala om åldringar, asylsökande, utförsäkrade eller arbetssökande. Men jag har ändå en viss erfarenhet av att vara barn. Jag hade en trygg barndom, men visst har jag minnen av att inte riktigt bli räknad med. Minnen av att …….vänta bara så får du se när du blir större och äldre. Men mitt perspektiv var inte där framme, utan där jag var precis då.

När Jesus inför förvånade lärjungar säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, Guds rike tillhör sådana som de. När han tar dem i famnen och välsignar dem. Då var det inte ett enda ord om att han skulle välsigna dem så småningom när de vuxit till sig. Inte ett enda ord om att de skulle få tillhöra Guds rike när de blev stora nog att begripa det. Han bekräftade dem i det nu som de just då fanns i. Mitt framför honom, inte bakom några pelare i en stor kyrka. Mitt framför honom just då.

Som vuxen har jag ett ansvar och ett uppdrag att göra livet så bra som möjligt i det nu som barnen finns i. Jag har det som människa, som kristen och som makthavare. Jag är säker på att varje förälder vill det bästa för sina barn. Som människor och kristna har vi också uppdraget att följa Jesus. Göra som han gjorde. Vad betyder det i våra vuxna liv att Guds rike tillhör barnen? Vad betyder det för oss att ge dem en trygg famn och välsigna dem? Troligen att vara seende ögon när barn hindras att vara de som de är skapade att vara – trygga, tillitsfulla, nyfiket orädda. Säkert att höja rösten när den trygga famnen inte finns.

Det är vi vuxna som har makten över hur barnens nu ser ut och därmed hur barnens framtid blir. Jag tror att vårt stora uppdrag är att vara seende ögon. Sätta oss på golvet och leka i nuet, men också ställa oss i sammanhang där barn far illa. Och där vara seende ögon och en röst som bekräftar. Majgull Axelssons berättelse om Rosario, som dog 11 år gammal i sviterna av de oerhörda övergrepp och skador som en europeisk man hade tillfogat henne, har etsat sig fast i mig. Där fanns inga seende ögon förrän hon var död. Hade hennes liv kunnat fortsätta till vuxet liv om någon hade sett? Troligen.

Rosarios liv levdes och avlutades långt härifrån i Sydostasien. Och sånt händer ju inte hos oss. Men det som händer närmare oss är barnet som blir slaget för att någon inte stod ut med skriken. Sånt händer mitt ibland oss. Eller tonåringen som inte trivs i skolan men inte vågar berätta att han dag efter dag efter dag får huvudet nerkört i toaletten. Sånt händer mitt ibland oss. Seende ögon kan hindra det värsta och göra verklighet av vårt uppdrag som vuxna, människor och kristna. Det är inte bara ett uppdrag utan en plikt om vi vill kalla oss människor och kristna. Jesus sa: Den som förför en av dessa mina minsta, för honom vore det bättre om en kvarnsten hängdes om hans hals. 

En gång döptes jag. Prästen sa: Hon ska vandra genom en farlig värld, var med henne alla dagar. De orden har jag läst långt efter mitt dop och jag har burits och är fortfarande buren av den Gud som fanns och finns med. Men också av de vuxna som tog de orden på allvar då när jag döptes.

Tänk om vi skulle vilja och vara seende ögon. Tänk om vi skulle våga vara rösten som talar tydligt när barn far illa. Tänk om vi inte tänker så mycket framtid utan nu. Tänk om vi riktigt tar på allvar att Gud blev ett barn i Marias armar. För barn är ju människor fast mindre.

Biskop Eva Brunne
Stockholms stift