Svenska kyrkan Stockholms stift

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Stockholms stift Besöksadress: Klara Södra kyrkogata 1, 11152 Stockholm Postadress: Box 163 06, 10325 Stockholm Telefon: +46(8)50894000 E-post till Svenska kyrkan Stockholms stift Webbplats

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Framtiden bor hos oss

Biskop Eva Brunne talade om sina visioner för kyrkan nu och framöver, då Stockholms präster och diakoner var samlade för att välja representater till domkapitlet.


Framtiden bor hos oss – inte långt där framme. Den finns redan i Stockholm. Och Gud möter oss framifrån.
 
Nu när så många är samlade vill jag ta möjligheten att säga något om det jag ser att vi behöver tänka kring och handla för i denna framtid som redan bor hos oss.
Flera gånger de senaste veckorna har jag fått höra ”…men hon sa ju ingenting om …” Betyder det att just det inte är viktigt? Det betyder det inte för jag kommer inte att kunna säga allt nu och det jag säger är inte ett program för tio år framöver. Men tankar, en del insikter och inriktningar inför det som vi alla står i kan jag säga. Vad det innebär att vara kyrka, att vara kristna, att vara medarbetare i Stockholm nu.
 
Jag är stolt över att tillhöra en nyfiken och orädd kyrka
med människor som sticker ut och formar orden när människovärde sätts ur spel. Som i flyktingarbete och i nedskärningar vill och vågar tala tydligt om Jesus Kristus. Det är i den tron som vi hämtar grund och näring för det som måste ske. Det är vår måttstock när människor far illa. I helgen som gick uppmärksammades att Barnkonventionen funnits i 20 år. I helgen som gick skedde också manifestationer kring asylpolitiken. I helgen som gick brann det utanför förläggningen för ensamkommande asylsökande barn i Hököpinge. Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som stödjer, påtalar brister, formar framtid och säger: Vi accepterar inte, så här borde det vara.
 
Vi gör det utifrån vårt missionsuppdrag som började när Jesus trädde fram i synagogan i Nasaret och läste ur Jesajas bok: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Luk 4:18-19). Det är en av flera missionsbefallningar.
 
Den nyfikna kyrkan tar också initiativ att lära sig mer om det som händer mitt ibland oss i samhället. Detta för att kunna samverka med alla goda krafter. Ibland får jag frågan om kyrkan och kyrkans människor ska vara politiska. Hur skulle vi kunna undvika det, är mitt svar. Politik betyder ”det gemensamma livet i staden”. Det gemensamma liv som vi delar. Kyrkan har aldrig levt skild från den värld som vi verkar i och ska inte heller göra det.
 
Jag är stolt över att tillhöra ett stift
med 158 diakoner och 461 präster som är välutbildade och välrustade för att vara medarbetare i storstaden Stockholm. Olika människor i olika församlingar med olika uppgifter men med samma uppdrag: Att göra Jesus Kristus känd och i det stå i människors tjänst.
 
Jag ser fram emot en mer proaktiv rekrytering av såväl präster som diakoner. Vilka kommer vi att behöva för framtiden? Vilka erfarenheter och utbildningar behöver människor ha för att kunna göra tjänst i vårt stift? Jag ser fram emot gemensam antagning och gemensam vigning för diakoner och präster. Och sedan gedigen pastoral fortbildning där vi får påfyllning av det som behövs för nu och framtid. För vi är inte färdiga i och med vigningen – ingen av oss. Här talar jag också om biskopsvigning. Ingen av oss är färdig. Jag tänker mig teologisk fortbildning och jag tänker mig pastoral/social fortbildning. Fördjupning, reflektion kring det som är och det som väntar. Fördjupning och reflektion för oss som människor.
 
Jag är stolt över att tillhöra en demokratisk kyrka där dopet är den enda grunden
i en av världens mest demokratiska kyrkor. 63 procent av invånarna i vårt stift är medlemmar och alla över 16 år har rösträtt. Vi har just haft kyrkoval. Det valet kommer att påverka styrelserna på olika nivåer i vår kyrka. En del anmärker att röstdeltagandet är lågt, bara 10-11-12 procent. Men det handlar om en halv miljon människor i vårt land som har använt sin demokratiska möjlighet. I de styrelser vi får kommer det att finnas människor som är aktiva i sin församling och de som aldrig har varit det. Den goda blandningen ska vi vara rädda om i en demokratisk kyrka. Det enda vi kräver av dem som vill vara med och styra vår verksamhet är att de är döpta. Och till de döpta säger vi: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Dopet är det vi kräver, inte en uttalad trosbekännelse. Gemenskapen i Kristus Jesus är det vi erbjuder. Väl döpt kan ingen säga till någon enda att du inte får vara med. Vi har inget verktyg att utesluta människor ur vår kyrka. Det är jag allra mest stolt över. Vi kan ha olika motiv för att vara med. Vi kan ha olika grad av aktivitet. Och framförallt - det är inte vi människor i kyrkan som avgör vilka som är värdiga.
 
Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som lyfter blicken mot världen och låter den påverka oss
i vår del av den världsvida kyrkan. Vår samhörighet med andra troende hjälper oss att ta intryck och ge avtryck i ord och handling. Vi är bra på att ge bidrag till dem som behöver vårt stöd, men vi behöver bli bättre på att låta världen tränga sig på och påverka oss till reflektion och förändring av vårt eget liv. Kanske skulle tydliga vänskapsrelationer med en kyrka på södra halvklotet hjälpa oss med det. Just nu håller vi oss i norra Europa med våra vänstiftsrelationer.
 
Vänner samtalar man med. Vänner ställer man frågor till. Vänner är man nyfiken på. Hur gör ni? Varför tänker ni så? Vad tror ni att vi kan göra – vi här och tillsammans med er. Då och då får jag frågan.
 
Jag är stolt över att tillhöra en kyrka som lever med centrum och periferi och problematiserar båda
och frågar var detta centrum och var denna periferi ligger. Svaret beror på vem man pratar med. Därför behöver vi problematisera begreppen. Vad händer t ex när Botkyrka, som ansågs tillhöra periferin när stiftet var ungt, ökar från 4 500 invånare till 75 000 på ett par årtionden. Vad händer när Domkyrkoförsamlingen minskar från 20 000 invånare till 4 900 under samma tid? Vad händer när Täby ökar från 7 100 när stiftet var ungt till 63 000 ett par årtionden senare?
 
Vad händer med församlingsbegrepp? Vad händer när en församling består av så många människor som inte bor i församlingen men arbetar eller vistas där? Går det att tala om församling på samma sätt idag som när stiftet var ungt? Vad händer med tankar kring centrum och periferi? Bryr sig människor om vad en territoriell församling är? Alla ungdomar som går i skola någon helt annanstans än där de bor, bryr de sig om huruvida de tillhör den församling där skolan ligger eller den församling där de förhoppningsvis sover på nätterna? Vad får deras syn och deras val för konsekvens på vårt tänkande kring konfirmation?
 
Vad innebär detta för vårt sätt att vara medarbetare och kyrka? Jag har ingen lösning på det, men jag vill att vi tillsammans fortsätter att fundera, reflektera och problematisera. Det är en del av vårt uppdrag att göra detta.
 
Jag är stolt över att tillhöra ett stift där mångfalden är en självklar rikedom
och där vi lever rika och fattiga, kvinnor och män, etniska svenskar och människor med annan bakgrund, homo-, bi- och transpersoner och heterosexuella. Ärkebiskop Desmond Tutu talar gärna om identitet som kristen kyrka. Jag minns när han talade om den i termer av att vi alla är medarbetare i Guds rike och att den sanna jämlikheten spränger gränser. Annars är den inte sann jämlikhet.
 
Vi är en kyrka, ett trossamfund bland många. Lika och olika. Det som förenar oss är att vi ber. Det är stort. Det som skiljer oss är att vi ibland tar konsekvenserna av vår tro på lite olika sätt. Jag är glad när jag fick en maning från Sveriges Muslimska råd häromdagen. Maningen löd: ”Nu är det dags att samverka och inte enbart föra dialog.” Jag ser fram emot att tillsammans med många fundera över hur det skulle kunna se ut.
 
För att nå våra drömmar om en relevant folkkyrka och för att fortsätta kunna känna stolthet måste vi leva nära den Gud som är nåd och barmhärtighet, vi måste med Martin Luther ”be för alla och överallt”, vi måste stäva efter att inte göra skillnad på människor.
 
Herren välsigne oss och bevare oss
Herren låte sitt ansikte lysa över oss
och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss
och give oss frid.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Amen