Svenska kyrkan Stockholms stift

Prata med oss

Kontakt

Svenska kyrkan Stockholms stift Besöksadress: Klara Södra kyrkogata 1, 11152 Stockholm Postadress: Box 163 06, 10325 Stockholm Telefon: +46(8)50894000 E-post till Svenska kyrkan Stockholms stift Webbplats

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Till innehållet

Min väg till mig själv genom pilgrimsvandring

Gemenskapen under en pilgrimsvandring är alldeles speciell. I samtalet och i tystnaden finns läkedom. Inte bara tillvaron helas utan vandararen får läka ihop inifrån och ut. Läs Lena Selbergs berättelse om vad pilgrimsvandring betytt för henne.


Bakgrund

Tidigare i livet har jag fått möjligheten att vandra både i södra Frankrike i katarernas fotspår och till Santiago de Compostella. Några gånger att jag gått längre vandringar i Sverige och utomlands med Franciskanska pilgrimsrörelsen.

På vandringen mellan katarernas sista bosättningar, där de till sist fick möta inkvisitionen och sitt sorgliga öde, finns överväldigande platser. Minnesmärken över längtan till en mer ursprunglig och enkel kristen livshållning. Att leva och arbeta tillsammans med människorna och dela deras vardag. Samtidigt med praktiskt arbete predikade katarerna om Guds rike och delade bröd och vin. I deras vandrande och enkelhet möter jag paralleller till den helige Franciskus som varit min följeslagare sedan barndomens legender.

På El Camino i norra Spanien går man på upptrampade stigar, sedan årtusenden tillbaka. Ur marken strålar bokstavligen kraft och den strömmar också ner från stjärnhimlen. Vägen blev aldrig tung att gå trots regndagar och långa etapper. I städernas gotiska katedralerna mötte mig forna människors längtan och strävan uppåt ständigt sökande sig närmare det gudomliga. Kanske grundades då ett igenkännande och en känsla av frihet. Att hela livet är en pilgrimsvandring mot det okända, till vårt egentliga mål och livets mening.

Arbetslivet
Under hela mitt vuxna liv har jag ofta gått långa promenader i ensamhet. Verksam som lärare i fyrtio år har inte utmaningar saknats. Ett stort behov att få bearbeta, förbereda och söka vägar till samförstånd har ständigt varit av nöden. Jag levde med mitt arbete och släppte aldrig eleverna eller skolans verksamhet ur sikte. Så småningom gick arbetet på rutin. Inspirationen och kreativiteten bleknade bort och den sanna glädjen kom med tiden att saknas.

Så kom hjälpen. Att avsluta och bryta upp blev ett faktum. Hjälpen kom utifrån och var inte ett medvetet eget inre beslut. Nu snart två år senare förstår jag att det kom att bli  min räddning - men så upplevde jag det knappast då!

Utan vardagens trygga och väl inarbetade rutiner, yttre struktur och självklara arbetsgemenskap stod jag tämligen ensam och skyddslös. Vem var jag nu, utan yrkesidentitet och skola? Jag blev eller var redan sjuk, famlade i tillvaron, var hudlös och mycket sårbar.

Men i detta mörker skimrade ett litet ljus. En vän bjöd med mig på en vandring med Franciskanska pilgrimsrörelsen. Jag var i mitt nya tillstånd vidöppen och mer lyhörd än tidigare. En medvandrare hjälpte mig att nå känslans djup. Min bitterhet förbyttes till längtan efter andlig samhörighet och att få frid.

Nyorientering
Det fanns nu en möjlighet att få fortsätta pilgrimsvandra i vardagen. För första gången i  livet fanns ingen yttre press, inga måsten. Tid blev det enda jag hade gott om!

Senare förenades vandrandet med många nya människomöten. Människorna omkring mig var oerhört vänliga och jag möttes av så mycket kärlek. Här ställdes inga krav att kunna ta initiativ och att ständigt prestera. Jag fick vara den jag är. Med detta kom en ny närvaro och öppenhet in i livet. Ur mörker föds ljus. En lagbundenhet jag så väl känner från mitt konstnärliga arbete med måleriet. Att mörkret är en nödvändighet för att få ljuset att lysa starkare. Att svårigheter och motgångar kan få det inre ljuset att tindra klarare.

Gemenskapen under en pilgrimsvandring är alldeles speciell. I samtalet och i tystnaden finns läkedom. Inte bara tillvaron helas utan jag själv får läka ihop inifrån och ut. Att få möjligheten att dela det förträngda och det som smärtar för att kunna hela. Att komma till sig själv för att glömma sig själv.

Enkelheten i pilgrimens vandring, att få dela måltider och övernattningar visar mig en ny slags gemenskap. En grupp med människor där det viktigaste inte är status, civilstånd och profession. Vem jag är som människa och medmänniska blir det väsentliga och den kärlek våra liv ytterst handlar om.

Jag hade försökt bygga en solid säker institution av mitt liv, men inte lyckats. Vilket hinder den hade blivit för min andliga utveckling. Det som först såg ut som en motgång blev en ingång. En förlust ledde mig tillbaka till den gudomliga avsikt, som livet verkar grunda sig på! Händelserna från mitt tidigare yrkesliv försökte jag så småningom att försonas med. Visst hade jag själv en del i det skedda. Att kunna förlåta mig själv och andra blev en nödvändig process.

Aldrig ensam  
Jag går inte ensam. Kära älskade och mycket närstående människor som inte längre finns kvar i livet på jorden går vid min sida. Min upplevelse är att de håller en skyddande hand över mig och intresserar sig för mina vägar. Allas vårt gemensamma kulturarv, Guds sköna natur och medvandrare stärker mig i tron på en högre makts osynliga med ständigt närvarande ledning. Tusentals är de människor som ständigt vandrar och har vandrat före oss. Alla med strävan att förvandla sig själva. Att övervinna sitt lägre egoistiska jag.

Många är vi som hoppas på en framtid, där jorden blir en beboliga och rättvis plats för alla människor att leva på. Pilgrimsvandringar stärker min kropp, själ och ande. Den öppnar möjligheter att se nytt. Att få stämma mitt inre i kärlek och samklang med allt skapat.  

Lena Selberg