Den första gången vi träffade Ali Zardadi var han i Ljuset kyrka i Hallunda tillsammans med sin gode man och andra unga ensamkommande killar från Afghanistan. De hade kommit för att höra en jurist från Rådgivningsbyrån berätta om asylprocessen.
Alis historia liknar många andra ensamkommandes. Familjens gemensamma försök att fly hade misslyckats och han tvingades ta sig vidare på egen hand, när mamman och småsyskonen stoppades vid gränsen till Turkiet. Nu är Ali ett nytt land utan sin familj. Han har en plats att bo på, men utan mammas kramar när det blir svårt och ensamt.
Uppehållstillstånd, gymnasiestudier och utgiven diktsamling
Svenskan är ett viktigt redskap för Ali. Den har ham kämpat hårt för att lära sig. Dikterna han skriver på sitt nya språk är som terapi för honom. De är ett sätt att bearbeta det svåraste, saknaden efter familjen.
Nu har Ali fått tillfälligt uppehållstillstånd och pluggar på vård- och omsorgsprogrammet på en gymnasieskola i Södertälje. Målet är att arbeta inom äldrevården.
Nu när han är 18 år har stödet med god man har försvunnit, liksom kommunens ansvar. Ali räknas nu som vuxen och ska klara sig själv. Han bor nu i Skärholmen.
– Jag är så glad att jag får vara i Sverige, att jag får utbilda mig och känna mig trygg, säger han. Det bästa är tryggheten och att gå i skolan och träffa så fina människor. Jag tycker om att sitta på biblioteket, sådana fanns inte i mitt hemland. Tänka att bara få sitta och läsa böcker.
Ali har fått en av sina diktböcker utgiven, Ängeln och sparven. Den hamnade nästan direkt på Bokus topplista i sin kategori. Han har också en blogg på sodrasidan.se.
Vill påverka politiken
Ali Zardadi blir inbjuden till flera platser runt om i landet för att tala om boken och om hur det är att vara ensamkommande i Sverige. Han är engagerad i Ensamkommandes förbund och i Grön ungdom för att om möjligt kunna påverka regeringen.
– Politikerna känner oss inte. De har inte träffat oss personligen. Politiker har en bild av oss, kallar oss ensamkommande och invandrare. De ser oss som en grupp, inte som individer. Vi vill bara göra ett bra jobb och göra Sverige bättre. Om de skickar oss tillbaka till Afghanistan är våra liv i fara, säger Ali.
– Jag möter rasism varje dag. Vissa är direkta och ifrågasätter mig öppet. De säger: ”Varför sitter du här, du är på fel plats, åk hem” och andra elakheter. Andra tittar snett och tar omvägar. Jag har tyvärr börjat vänja mig, berättar Ali.
Han möter också näthat men hans strategi är klar: att inte möta hat med hat.
– Nej, jag försöker förstå personen bakom. Har de kunskap eller är det en grupp som tycker så här? Jag försöker respektera dem och förklara om det går. Om det finns hat så blir det inte bättre om jag också visar hat. Då blir det bara värre.
Längtan efter syskonen och mamma blir bara större
Ali Zardadi vet vad han tycker är viktigt och han uttrycker det väl. Men det är inte den unga agitatorn som träder fram starkast, utan en kille som präglats hårt av saknaden efter familjen.
– Längtan efter mamma och mina syskon blir större och större för varje dag, berättar han.
– I skolan jag går på är jag den enda som inte har någon förälder. När det är föräldramöte står de andra där med sina föräldrar och jag står ensam. Det känns så tungt. Det gör mig så ledsen. Jag är 18 år, men känner mig inte alls vuxen, säger Ali. Jag vet att mamma vill att jag har det bra och det har jag. Men jag längtar efter henne.
Mårten Gudmundhs
Ulrica Robsarve