Nyhetsrapporteringen fullständigt svämmar över av krig, terror, våld, hot och skräck. Trots detta ständiga flöde av autentiskt lidande finner många, inklusive undertecknad, någon sorts nöje i att titta på tv-serier där fiktivt våld spelar en viktig roll.
Hur kan det vara så? Ibland undrar jag vad det är för fel på mig, som hellre ser på fiktiva polisfilmer där kulorna viner, än på någon seriös dokumentär om läget i Syrien eller Nigeria.
Ljus vid horisonten
Men det finns en avgörande skillnad, utöver det uppenbara faktum att nyhetssändningarna är autentiska och polisserierna är fiktion, nämligen strimman av hopp.
När jag ser nyheter från Paris, Homs, San Bernardino, Kunduz, eller Samos fylls jag av en uppgivenhet och stor sorg. Men, i polisserierna segrar godheten, alltid. Hjälten överlever, fången blir fritagen, skurken fångas och morgonljuset syns vid horisonten.
Jag behöver berättelser med lyckliga slut. Jag vill hoppas att det goda segrar. Och i nuläget hittar jag hoppet i fiktionen, inte bland nyheterna.
Det sägs att dikten ibland överträffar verkligheten. Tänk om det kunde få vara sant.
Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.”
(Uppenbarelseboken 21: 5)
Av Helena Taubner, förtroendevald i Hjo
Publicerad 10 december 2015
Dikten överträffar verkligheten
Bo Kaspers orkester sjunger ”Jag ska sluta se på teve, jag ska se efter om jag kan, för jag har svårt att se nåt nöje, i att man slår ihjäl varann”.