Jag älskar dig!
Det är de vackraste orden som finns.
Det är också de viktigaste orden som finns.
Att få höra de orden skapar ett rum inuti själen som kallas kärlek. Och det är av den vi lever.
Jag älskar dig!
Det är inte bara våra ord, föräldrars ord till sina barn, älskades ord till varandra, vänners betygelse över djup vänskap – det är också Guds tilltal till varje människa. Jag älskar dig! Det är Guds ord till var och en av oss – oavsett hudfärg, könidentitet, sexualitet, kultur, ålder, nationalitet – oavsett. För kärleken är blind i det avseendet att den endast ser en människa och det är människan som är älskad – sådan hen är.
Jag älskar dig!
De orden måste alltid bli konkreta, de måste fästas vid en kropp, en historia, ett sammanhang, en gemenskap, en tillhörighet, ett kön, relation, sexualitet. Annars riskerar de att bli, just bara ord. Och kärlek är aldrig just bara ord. Kärlek är alltid och med nödvändighet konkret. Som när någon går in i en kyrka och finner ett regnbågstecken där någonstans, eller när en människa blir lyssnad på, sedd, rörd vid, inkluderad, tagen i anspråk, respekterad i sin kamp, efterfrågad, letad efter, accepterad i sin fullhet.
Kärleken ser inte några gränser, den sätter inte upp normer för hur du och jag ska älska varandra, hur du och jag ska klä oss, hur du och jag ska uppfatta vårt kön, vår sexuella identitet, vår hemvist i vår kropp. Kärleken öppnar ett rum där vi kan träda fram, träda ut, komma in, komma ut, tas emot, ta emot – varandra och oss själva som dem vi är och aldrig som någon annan. Det är kärlek vi ska bära vidare till varandra. Kärlek som med öppna armar vågar ta emot uppmaningen: Min enda längtan nu och här – älska mig för den jag är. Det som är kärlek - som inte förminskar, förnekar, gör illa och tror sig äga i kärlekens namn – det är alltid vackert. Aldrig fel. Aldrig.
Detta är också vårt viktigaste budskap att gå ut och berätta om och leva som kyrka – att vi alla är älskade och bekräftade sådana vi är. För vi är nämligen skapade just sådana – med olika hudfärg, kroppar, könsidentitet, sexualitet, födda in i olika kulturer, olika länder, med olika förutsättningar, i olika tider. Redan i Bibelns första bok finner vi en markering av hur Gud ser på oss: Och Gud såg allt han hade gjort och det var mycket gott (I Mos. 1:30). Allt. Inte bara en del av oss, utan hela den människa vi är var och en av oss. Alla. Vi vet alla att det finns röster som vill berätta att homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, queerpersoner är fel – men vi lutar oss mot att Gud har skapat oss just sådana vi är. Gud har inte gjort och gör inte fel i sin skapelse. Och Gud såg allt han hade gjort och det var mycket gott. Han såg allt och det var mycket gott!
Tron på Gud får vi bäras av, hoppet om livets seger får vi fyllas av och kärleken som är störst av allt får vi leva i. Så nästa gång du undrar vad är då en människa (Ps. 8:5), vem är egentligen jag, duger jag, är jag accepterad, kan jag vara den jag är - så kom ihåg att det finns en fortsättning på den frågan, en fortsättning som man kan beskriva som Guds svar till varje människa: nästan till en gud skapade jag dig. Och jag älskar dig!
Åke Bonnier
Biskop i Skara stift